Vad händer när politiker skyr landets kristna identitet

Under påsken 2015 höll Storbritanniens Premiärminister David Cameron ett tal som betraktades i flera avseende som modigt och statsmannamässigt. Trots att Storbritannien har ett av Europas mest generösa mångkulturella samhällen vågade han hävda att hans nation bär en kristen identitet. Idag, med terrordådet i Manchester på näthinnan, inser vi ännu mer skärpan i hans ord: ”Därför har regeringen jag leder gjort några viktiga saker: Förutom att vi satsar tiotals miljoner pund på att reparera kyrkor och katedraler vill vi anta en lag som bekräftar rätten till bön vid möten i kommunfullmäktige. Vi är en nation som välkomnar alla religioner, men vi är fortfarande ett kristet land.”

Sverige däremot har blivit ett besynnerligt och ängsligt land

Organisationen World Values Survey granskar värderingar och åsikter världen över och har kommit till slutsatsen; Sverige är ett extremt land. I Sverige är det helt acceptabelt att kalla någon för rasist om man problematiserar invandringsvolymer. I den övriga världen är det vårt svenska förhållningssätt till själva diskussionen som uppfattas extremt. I Sverige är det ”all in” att kalla de som citerar forskningen som bekräftar att år 2030 består EU`s huvudstad Bryssel av en muslimsk majoritet och att det i Sverige finns 1 miljoner muslimer, för islamofober. I den övriga världen anser man att det är vår naiva inställning till utvecklingen som är den extrema.

Detta verkar svenska politiker ha glömt

Inom religionskunskapen lär man att Sverige blev ett kristet land under en 200 årig process från cirka år 800 och framåt. Detta är bland det största som har hänt i hela Sveriges historia.

Innan kristendomen kom till Sverige var landet uppbyggt av ätter och släktband. Varje människa sågs som medlem i en släkt och varje ätt var en egen stat som både anklagade, dömde och utfärdade straff. Kristendomens framväxt hjälpte vårt land att bygga ut ett nytt rättsväsende med nya lagar om alla människors lika värde. Även de ökända plundringstågen upphörde när vikingarna blev kristna. De kristna missionärernas heroiska insatser för att bekämpa den tidens blodshämnder och fejder kan inte överskattas.

När Sverige blev ett kristet land sökte man inte bara att införa rättvisa, utan också barmhärtighet och nåd. Förmildrande omständigheter i de gamla och primitiva släktstaterna hade tidigare inte varit aktuellt. Även synen på kvinnorna förändrades eftersom man i Sverige, innan kristendomen kom, hade förskjutit kvinnan till en mycket låg ställning. Före den kristna trons framväxt i Sverige predikade man i enlighet med hednatron att kvinnorna inte kom till paradiset, dit kom bara männen. De kristna missionärerna såg även till att möta trälarna med helt nytt värde vilket gjorde att många utsatta människor fick ett nytt hopp när de lyssnade till missionärernas evangelium.

Att svenska politiker är sekulariserade (det finns undantag) har vi förstått och i fråga om kristen historia och kristen kultur förväntar sig knappast det svenska folket längre några utspel från politiker i allmänhet. Men inte ens kristna politiker i Sverige kommer i närheten av Camerons ställningstagande. Det är tankeväckande. I Sverige är politikerna i det närmaste livrädda för att blanda tro och politik vilket har lett till en historielöshet som är påfallande hos människor ändå upp till mogen ålder.

Kristendomen påverkade vår människosyn och alla andra områden i livet, sättet att tala och umgås, kulturen, konsten, musiken, utbildningen och vetenskapen. En ateist som bor i Sverige är således dagligen omgiven och påverkad av det som den kristna tron åstadkommit i Sverige under århundraden. Den svenska historien påvisar att hållbara värderingar springer fram ur den kristna tron och att dessa är bra för samhället. Kristen tro är med andra ord bra för Sverige.

Det har den alltid varit.

 

 

 

De värsta helveten byggdes av den kristna trons svurna fiender

Den franska revolutionen anses vara alla revolutionernas moder. I förnuftets namn genomfördes många goda ting. Den så kallade upplysningen accepterade dock ingen konkurrens och avrättade tiotusentals revolutionsfiender. Den omtalade giljotinen rationaliserade processen. Allt som hade med ett kristet kretslopp att göra skulle avskaffas. Upplysningen drömde om att befria mänskligheten från kristna vanföreställningar.

Vi fick Karl Marx stället.

Marx använde ordet humanism som motsats till människans slaveri som enligt honom allra mest bestod av undertryckande gudsidéer. Projektet att genomföra utopin om ett rationellt samhällsbygge utan Gud påbörjades. Resultatet lät inte vänta på sig: Sovjetblocket, Kina, Albanien, Kambodja. Inga historiskt hoppingivande facit direkt.

Den moderna ateismen är en västerländsk företeelse som har sina egna predikanter med påbörjade ritualer. Detta är rimligt i ett mångkulturellt samhälle. Alternativ måste finnas. Så långt är allt gott och väl. Ohederligheten uppstår när dessa förespråkare beskriver all religion som en allvarlig samhällsfara, som om alla troende vore potentiella talibaner och söndagsskolan inkörsport till segregation och gatukravaller och som om alla religioner vore likadana.

Låt oss inte glömma att nyhedendomen födde Tredje riket.

Med referenser till så kallade rationella teorier och vetenskapliga prov lyckades ett gäng skurkar förslava ett helt folk på ett sätt som ingen människa hade kunnat drömma om.  Kättarbål och häxbränningar förbleknar i jämförelser med 1900 talets massutrotningar. Giftgas, koncentrationsläger och atombomber är resultatet av oändligt många rationella överväganden vid forskares och makthavares skrivbord. Lenin, Stalin, Mao och Pol Pot, statsterrorismens främsta företrädare, drevs av just motsatsen till den kristna tron då de försökte fixa paradiset på jorden.  De resonerade som så: om man bara likviderar utvecklingens bromsklossar kommer allt att ordna sig. Lenin konstruerade begreppet folkfiender och Hitler skyllde allt på judarna. 1900 talets värsta helveten byggdes av den kristna trons svurna fiender.

Upplysningsprojektet trodde att forskning så småningom skulle få religionen att blekna bort och försvinna. Inget tyder på att så är fallet, även om Humanisterna värvar medlemmar på ett program som ser trons synliga uttryck såsom en samhällsfara. Självklart finns det avarter inom religionen. Religiositet medför inte alltid högre moral, vilket man vetat i alla tider. Den mest radikala kritikern av dem alla var Jesus från Nasaret. Han kallar den tidens religiösa pamp för huggormsyngel.

Vetenskapen är en underbar tillgång men har inga svar på människans ofrånkomliga behov av mening och samhörighet. Ateismens företrädare gör kardinalmisstaget då de återigen försöker styra etiken, filosofin och existentiella frågor  med hjälp av vetenskapen. Inga laboratorier har några svar på människans transcendenta frågor. Det är just av den anledningen människorna i Hudiksvall, där det meningslösa mordet på Tova Moberg ägde rum för några dagar sedan, inte går till Humanisternas kontor eller till facket eller till polisen. Man går till kyrkan för att tända ljus utan att behöva redogöra för sina motiv. Det är också en rationell handling.

Motsättningen mellan tro och förnuft är påhittade spöken av de så kallade antikristna polemikerna från 1700 talet. Verkligheten är dock en annan. Vill man forska på vad som varit den kristna trons huvudfåra ska man läsa Augustinus och Thomas av Aquino. De västerländska mänskliga rättigheterna uppstod inte i ett lufttomt rum utan utvecklades av kristna filosofer. Givetvis har den kristna tron blivit missbrukad och kidnappad av egenintressen från tid till annan. Men detta får dock inte överskugga sanningen om den kristna trons inflytande på frågorna om demokrati och människosyn.

Den kristna tron har inget att frukta

Den som hävdar att Ingenting förvandlades till Någonting som förvandlades till Liv som förvandlades till Medvetande alldeles spontant eller efter en miljard misslyckande försök som slutligen råkade resultera i människan, lanserar inte en rimligare teori än den som tror att Gud har skapat världen med en kombination av nödvändighet och utveckling och att människan är skapad med uppfinningsförmåga, valfrihet och ansvar.

När Norge når oss under huden

Norge med de höga fjälltopparna beklädda med snötäcke under årets alla dagar är också landet med de unika forsarna där laxen dagligen leker titut med flugfiskaren. Jag har stått vid Nordkaps  trehundra meter höga klippa och sett den stupa ner i Norra ishavet. Jag har åkt den mest spektakulära bilvägen, Trolllstigen, som slingrar sig som en orm på tre olika bergväggar, närmare 900 meter över havet. Jag har sett fjordarna, midnattssolen, norrskenet och känt hur naturskönheten hittat tusen hål i bomullsskjortan och kittlat min hud.

I Norge träffade jag även samen som beskrev min fattigdom då jag räknade kalenderåret i fyra säsonger. Samen har åtta årstider. Bara den som är gift med naturen kan ha så många. 

Detta nästan 200 mil långa land är i naturskönhet ett svårslaget land på den här sidan evigheten. 

Jag kan även nämna smakupplevelser som räkfrossan vid bryggan, i det pittoreska Kragerö, sjöfartsstaden där Edward Munch hämtade inspiration till hans allra mest populära konstverk eller kärleken till Flöjbanan, bergbanan i musikgeniet Edward Griegs hemstad Bergen. Från stadens centrum går linbanan till toppen av berget Flöjen för att njuta av fantastisk utsikt över fjordarna och sedan promenera längs de vackra kärleksstigarna. 

Idag firar norrmännen på deras eget vis. 

Den nästan 100 år långa kampen mot Sverige var över 1905 men grundlagen skrevs 1814. I Norge firar man dock som om självständigheten kom ifjol. Bara den som varit i bojor vet att uppskatta friheten. Ockupationen är över och tanken fri. Själen har inte bara fönster. Den äger vingar och vill ha luft under dem, mycket luft. Norrmännen firar sin frihet så passande i vårtid. Våren är naturens egen barndom. Allt är nytt och nyutsprunget. Gul och modig finner hästhoven sin plats i solen där snö och tjäle satt fast för bara några dagar sedan. Lite kläder, hög sol och mycket lek. Du frihet, alltid så välkommen! 

En sista skildring är den från öriket i Lofoten. En av öarna stavas Röst och är känd för den enorma populationen av lunnefåglar. Det handlar om hundratusentals fåglar. 

Så här jobbar fågelforskaren på Röst: 

Ett fågelägg blir hämtat från ett näste två dagar före kläckningen. Fågelmamman blir ringmärkt. Ägget transporteras till forskarens bas och en konstgjord kläckning verkställs.  Efter åtta dagar  förflyttas den nykläckta ungen tillbaka till fågelberget och placeras på en helt annan plats, långt från fågelmammans bo. Forskaren sätter sig ner på behörigt avstånd för att observera. Efter en kort stund kommer en fågel störtande genom myllret och rakt fram  till ungen och tar den tillbaka till sitt rätta hem. Bland hundratusentals fåglar känner mamman igen ljudet hon hörde i ägget från sin ofödda unge.

Bara den som blivit bortrövad vet att värdera att vara återvunnen. Grattis på födelsedagen Norge! 

Natten är snart över

Tänk att få viska de orden till alla som lider. Tänk att få säga med sanningens eftertryck: ”Smärtan är snart över. Väntetiden är förbi. Du ska snart få logga ut från ångest och förtvivlan.” Men vem kan helhjärtat och utan tvivel påstå något sådant?

Alla löften är sanna på sikt. Vi är alla på väg. Men ska det ske snart?

Många vet vad det handlar om. De bär på osynliga sår och dolda lidanden. Sorger som många, få eller ingen vet om. Det finns någonting bakom varje stängd dörr. Om nu inte dörren är en kuliss förstås. Men livet är inte en scendekor. Här i filmstaden Trollhättan är vi vana med att titta på kulisser. Image, yta och stjärnstatus. Men stannar vi upp och tittar bakom kulisserna är det tomt. Det är skillnaden.

Livet är mer än en fondvägg. Det andas. Det blöder. Det osar. Det är äkta. Även bakom eleganta smidejärnsportar och fashionabla fasader sitter den mentala döden till bords med makar och barn. Försiktigt reser sig kvinnan efter desserten och går ut, in i den stora tystnaden:

”Help me make it through the night” sjunger Kris Kristofferson. Nikodemus var en annan man som kom om natten för att prata. Natten har sina egna timmar. Då kan två människor föra samtal med varandra som aldrig skulle kunna äga rum om dagen. Nivån är djupare, varmare. Underlaget ärligare. Att dela smärtor med varandra är att ge gåvor. De bär namnen: Förtroende. Förlitan. Förtröstan.

Det nattliga samtalet är dock något helt annan än den bruskultur som uppfordrar, ja nästan tvingar oss, till att prata om allting. Känns frågan igen: ”Vill du prata om det?” Som kontrast till gamla tiders klosterliv och 1800 talets fängelsestraff som krävde fångarna på absolut tystnad har vi i våra dagar byggt brus och pratkulturen. Idag uppmanas vi för det mesta att prata om allt, alltid, överallt.  Men ibland måste man vara tyst för andra människors skull och andra gånger för ens egen skull. Det privata tillhör människans autonomi. Om vi inte upprätthåller, värnar och skyddar våra privata liv, vår egen inre etik befinner vi oss snabbt och mindre lustigt i en totalitär korridor.

I en tid då de tysta rummen blir allt färre och våra privata angelägenheter tvingas löpa offentliga gatlopp och bli till smaskigheter för skvallergommarna måste vi vinna tillbaka integriteten och självrespekten. Rätten att tiga är en ensamrätt och innebär behörighet att dölja det som ingen annan har rätt att veta om dig och som du ingen skyldighet alls har att avslöja, hur mycket du än pressas av frågor.

Jag kan inte med heder i behåll lova ”snart”. Jag känner för många som har haft för ont, för länge. Men när morgondaggen blänker på små skira grässtrån, blir orden sanna. Natten är snart över.

 

 

Hur behandlar Israel palestiniern?

Åsikterna för och emot Israel är oftast en vattendelare i samhällsdebatten. Få ämnen skapar så många reaktioner. Att stå upp för Israels rätt att existera och leva i fred i sitt eget land är ett pris att betala i Sverige. Jag har skrivit två bloggtexter som lever i skarp kontrast till den sittande svenska regeringens ställning till Israel. Detta blir den tredje och sista för den här gången.  Att dessa artiklar möter motstånd måste man tåla men att se den enorma spridning dessa artiklar har fått är givetvis ännu mer glädjande. Nu till några tillrättalägganden:

Israels agerande vid Gazaremsan

I mer än 15 år har beskjutningarna från Gaza i riktning mot Israel pågått. Trots detta förser Israel Gaza med lastbilar med förnödenheter, mat, mediciner, sjukvårdsutrustning, djurfoder, bränsle. Utländska invånare, lidande människor som behöver medicinsk och akut läkarvård och andra med humanitära behov kan korsa mellan Israel och Gaza. Den politiska vänstern rapporterar sällan om hur palestinierna blir behandlade av sitt eget broderfolk utan återkommer hellre till Israels sätt att försvara sig mot Hamas terrorangrepp såsom regelvidrigt. Det är svårt att tolka dessa röster som någonting annat än ett försök att demonisera Mellanösterns enda och säkra demokrati.

Israels bemötande av palestinier i landet Israel

Israel är en demokratisk rättsstat med folkvälde och jämställdhet inskriven i deras grundlag. Det betyder att alla palestinier som bor i Israel har israeliskt medborgarskap. Cirka tjugo procent av Israels befolkning är palestinier och alla har rösträtt till Knesset, som är namnet på Israels riksdagshus. Där sitter 120 demokratiskt valda ledamöter som representerar nationens olika partier. Flera av dessa politiska partier är arabiska och som i demokratisk anda är med och påverkar Israels utveckling. Både inom kommunpolitiken och inom rättsväsendet, för att nämna ett par områden, kan både judar och araber framföra sina åsikter under rättvis hantering av aktuella ärenden. Jämställdheten som är inskriven i Israels grundlag innebär att det i flera domstolar sitter en palestinier som högsta domare. En jude kan i Israel med andra ord bli dömd av en arab. Inför lagen är således jude och arab likvärdiga. Tiden är för kort för att ge en rättvis bild av verkligheten inom välfärdssamhället såsom; pension, sjukvård, socialvård, arbetslöshetsförsäkringar eller att arabiska är ett av Israels officiella språk, att gatuskyltarna är på hebreiska, arabiska och engelska eller att man överallt kan köpa arabiska tidningar.

Arabvärldens bemötande av palestinier

Detta ska jämföras med hur palestinierna blir behandlade i arabvärlden då vi vet att man i flera länder blir misshandlade och utslängda. I flera arabländer är palestinierna förbjudna att utöva yrken som läkare, tandläkare, advokater, ingenjörer, revisorer för att nämna några kategorier. I stora delar av arabvärlden lever palestinierna i flykt, jagade från det ena landet till det andra som oftast innebär en flykt från askan in i elden.

S regeringens agenda mot Israel

Vår S regering har på kort tid tagit alla chanser de fått att provocera Israel. 2014 poserade S politikern Hillevi Larsson med en Palestina karta där Israel är utplånat. Kartan var ett diplom och ett pris för hennes Palestina-engagemang. I maj månad 2015 håller Socialdemokraterna sin årskongress där Stefan Löven kallar Fatha (ett nationalsocialistiskt parti i Palestina som är terroriststämplat världen över) för deras ”systerparti”. Fatha har gång på gång hotat med att utplåna Israel och att skapa ett judefritt Storpalestina. Hur många gånger utrikesminister Margot Wallström har uttalat sig negativt om Israel under de senaste tre åren är svårräknat. Svenska Dagbladet har samlat 23! artiklar som behandlar Wallströms uttalanden om Israel. Och den senaste veckans olyckliga utspel har jag redan nämnt om.  Unesco – resolutionen som naturligtvis inte bara handlar om kulturarv och arkeologi men tydligt tar ifrån Israels rätt till Jerusalem. Marita Ulvskog S-gruppledaren i Europaparlamentet som stolt poserar med ett idolporträtt av terroristen Marwan Barghouti som dömdes till livstids fängelse för folkrättsbrott mot civila israeler. Kan det bli tydligare?

S-politiker! Det räcker nu!

Först röstade svensk regering, som enda EU land för UNESCO-resolutionen som påstår att Israel inte äger legitima anspråk på Jerusalem. Dagarna senare ser vi när Socialdemokraternas gruppledare i Europaparlamentet, Marita Ulvskog, poserar med ett idolporträtt av den palestinske terroristen Marwan Barghouti som dömdes 2004 till livstids fängelse för terrorbrott och mord på civila israeler.

Lars Adaktusson skriver: ”Det räcker nu”

När judarna trots allt motstånd lyckats bygga upp sin stat och omskapat ökenområden till bördigt land är politikerna och massmedia mest upptagna med palestinierna som de påstår har drivits bort från sitt land.

Låt oss bli lite strukturerade nu.

Folket från den arabiska halvön har underlagt sig allt land i Nordafrika och Mellanöstern. Från Atlanten till Persiska viken har de rikligt med utrymme medan judarna har tilldelats ett område av sitt gamla land som inte är mycket större än Blekinge. Sanningen är att när den judiska invandringen började fanns knappast någon bofast befolkning i Palestina. Ett folk utan land kom till ett land utan folk. Detta borde räcka som argument.

Vidare

När judarna fördrevs ur Israel under romartiden förföll landet och blev till öken. Massmedia och politiker talar ofta utifrån ett snävt perspektiv. Låt oss se detta från judarnas perspektiv. Problematiken började inte 1948. Det började  år 70 efter Kristus. Då fördrevs judarna ut i en världsvid exil. När judarna återvände efter ca 1900 år blev Israel ganska snart en av världens blomstrande lustgårdar. De som återvände först fick inte köpa annat än den sämsta jorden av araberna. För dessa nybyggare var det viktigt att odla annars skulle hela deras investering gå om intet. De levde under mottot ”odla eller dö”. De dikade ur markerna, byggde konstgjorda kanaler, arbetade hårt för att marken skulle ge frukt. Under de första 17 åren efter Israels bildande fördubblade nybyggarna markarealen av uppodlad mark och fyrdubblade de bevattnade fälten. Produktionen av jordbruksprodukter är 4 gånger så stor som när de övertog landet. Israel producerar idag 75% av landets behov av säd och andra födoämnen.

Ytterligare

Bland det första judarna gjorde när de fick sitt land var att plantera träd. I praktiken betyder det att man har fått skugga istället för brännhet sol. Under bara en vecka planterade man över 4 miljoner träd på sandhed. Under följande 16 åren planterades 83 miljoner träd. Barrträdsskogar har planterats över sanddynor och skogsplanteringen omfattar ett område av 65 000 hektar. Vem har inte ätit den bekanta Jaffa – apelsinen och grapen?

Och så

Världsopinionen vänder sig ofta mot Jerusalem och vill tvinga Israel att inte betrakta Jerusalem som sin huvudstad och att de ska dela den med det arabiska folket. Vår nuvarande regering tar varje tillfälle som ges att markera sig mot (inte för) att Israel bygger bostäder i Jerusalem trots att judarna köpt marken och fått juridisk äganderätt. Men konflikten handlar djupast sett inte om israeliska bosättningar eller ockuperad mark. Inga förändringar i dessa sakfrågor skulle förändra Hamas inställning att förgöra Israel.

Israel lämnade Gaza för mer än 15 år sedan och sedan dess har ca 10 000 raketer och mer än 5000 granater avfyrats mot Israel från Gazaremsan. Hamas raketbeskjutningar av civila mål och människor i Israel försöker man dagligen (i tidsperioder) att försvara sig mot. Hamas ideologiska rötter är inspirerade av nazismens rasbiologiska och industriella utrotning av judarna. Den palestinska enhetsregeringen är allierad med Hamas som utan att rodna agiterar för en naziinspirerad islamism.  Kvinnor skall kontrolleras och homosexuella skall avrättas. Fundamentalismen är idealet och våldet är vägen.

Det är Hamas som borde kritiseras och inte Israels nödvärn

Varför är den svenska regeringen notoriskt negativ till Israel?

Israels ambassadör Isaac Bachman gick offentligt ut (hösten 2015) och kritiserade Sveriges regering för att ”strunta blankt” i den våg av terrorism som rullat mot israeliska civila den senare tiden. Hösten 2015 pågick 100 terrorattentat, på bara några dagar och när den svenska riksdagen samlades till partiledardebatt under samma tidsperiod nämndes inte ett ord om terrordåden.

Sverige är bra på att reagera mot terror i allmänhet, rasism och främlingsfientlighet. Men mot terrorismen i Israel är hållningen allmän och sparsam. Varför? Är inte terror, oavsett vem som utför den lika förkastlig? Sverige har en regering som redan från dag ett ville visa sina muskler i Palestinakonflikten genom att erkänna Palestina som en egen stat. Erkännandet kom i en period då Hamas sköt raketer mot Israel så gott som dagligen. Ställningstagandet låg högst upp på den nybildade regeringens agenda trots att terrorismen som pågår i Israel är ett omedelbart resultat av antisemitisk propaganda. Knivdåd mot civila, självmordsbombare och avrättningar ombord på bussar är dessvärre den terror som israeliterna lever sida med sida, varje dag. Varför förkastar Sveriges regering den terror som drabbar Europa men utan kommentarer i riksdagen bevittnar det systematiska terrorvåldet i Israel?

Nu har det hänt igen.

Samma dag som Israel firade 69 år av självständighet  (2 maj) sitter Sverige i Unesco och röstar mot Israel och judarnas rätt till hela Jerusalem. Sverige var det enda EU-landet som röstade för en resolution. Vilka allierade sig Sverige med? Ryssland, Pakistan, Kina, Quatar, Egypten, Sudan, Libanon och Iran för att nämna några. Behöver jag påminna om att några av dessa stater har världens högsta statistik i folkrättsbrott och bedriver därtill en statsfinansierad terrorism?

Israel står alltmer ensamt. Mediakulturen i takt med regeringens godkännande hamrar in bilden av ett empatibefriat Israel som militant och rasistiskt vill hindra varje arab tillträde till al-aqsamoskén. Isaac Bachman skriver i Expressen 17/10 2015 att bilden är en förvrängning av sanningen eftersom 3,5 miljoner muslimer besöker tempelberget, varje år. Den svenska regeringens flathet legitimerar bilden av Israel som en maktsjuk ockupationsmakt som till varje pris vill förhindra det palestinska folkets befrielse. Problemet är inte bara att bilden är falsk utan att den på sikt formar ett anti-sionistiskt budskap till omvärlden som till slut blir grogrunden för den antisemitism som vi alla till namnet avskyr men som många ledande politiker inte verkar inse vidden av.

Isaac Bachman, Israels ambassadör, antyder i samma artikel en annan pågående manipulerande mediabild när han skriver att palestinska och islamistiska ledare tillsammans med organisationer uppviglar sitt folk att skydda al-Aqsamoskén på Tempelberget mot judiska ”inkräktare” och deras ”smutsiga fötter”. Denna hatiska propaganda har västvärlden gått på och har därför under många år beskrivit tempelplatsen som en plats där det inte alls är säkert att templet har stått. Den västerländska mediatraditionen går härmed i koppel med det som varit muslimernas påhitt i åratal. För den rättrogne muslimen och numera den svenska politiska hållningen, är det direkt pinsamt att judarna faktiskt var först i landet. Det är historiskt belagt att både det första och det andra templet fanns långt innan Muhammed hade blivit till.

Man kan inte räkna med att sekulariserade politiker ska äga den profetiska kunskapen som krävs för att förstå Israels och Jerusalems rättmätiga plats i framtiden. Vi kan inte förvänta oss att riksdagen ska vara en talarstol som beskriver Jerusalem som födelseplatsen för den kristna församlingen och som staden där Gud försonade mänskligheten med sig själv. Vi kommer kanske aldrig få höra en statsminister i den svenska riksdagen berätta för det svenska folket att det är till detta land och till denna stad Messias kommer tillbaka eller en utrikesminister som citerar Bibeln om det nya Jerusalem som ska komma ner från himlen. Men vad varje regering har skyldighet att göra och som varje svensk medborgare kan kräva av de folkvalda är att de med emfas ska fördöma och bekämpa terrorn – oavsett var den inträffar och vilka offren är. 

                                                    

 

Kristen tro byggde vår civilisation

I går började vi vårturnén med Soheila Fors och i spåren av det kommer tankarna upp om den grova minnesförlusten vi tycks ha drabbats av. I en tid då flera av de etablerade politiska partierna tillsammans med media och populärkulturen nästintill gränslöst kan förlöjliga och parodiera den kristna västerländska kulturen är risken att ett vaakum av identitetslöshet byggs in i samhället.

Islaminismens anhängare, som just nu sätter skräck i hela världen, tror på sin religion, tror på sin ideologi och tror på sin grundare. Men i Sverige får studentkåren till största delen höra nedsättande och mindre trovärdiga skildringar om det kristna västerländska ursprunget. Berättelserna om den historiska kristna tron handlar mest om okunnighet, envälde, förtryck och stagnation. Glädjen och viljan att lära ut sanningen om den stora tacksamhetsskuld som den västerländska civilisationen står i till den kristna tron för alla universitetssystem, välgörenhet, folkrätten och vetenskaperna som vuxit fram i Europa är i religionsblandningens namn helt nära obefintlig. Minnet är kort som bekant men det var den kristna kyrkan som byggde den västerländska civilisationen. Detta betyder inte att den kristna kyrkan och dess företrädare har gjort allt klanderfritt i alla tider men den oförmåga många svenska politiker visar prov då man generas över att använda ordet ”kristet” lägger ett löjes skimmer över deras historiska kunskap. Tyvärr följer allt för många religiösa och kyrkliga ledare dessa politiker hack i häl då man inte längre vågar predika med termer som ”kristen kultur”, ”kristna kyrkor” eller ”kristna rum”. Det teologiska språket har dessutom, i allt för stora drag, blivit ett psykosocialt blodlöst evangelium.

Svensk media i parlek med populärkulturen målar ofta en falsk bild av det historiska kristna arvet som en era då alla ljusen släcktes och all kunskap ersattes med vidskepelse. Ingen seriös historiker ser på en sådan framställning annat än med ett roat förakt. Det var just under medeltiden som hela universitetssystemet utvecklades tack vare den kristna kyrkan och som i sin tur blev ramverket för den vetenskapliga revolution som var helt unik för den västerländska civilisationen. Många av den tidens vetenskapsmän var ingenting annat än präster. Geologins fader Niels Steensen var präst. Den förste som mätt en fritt fallande kropps accelerationshastighet var även han – en präst. Den moderna atomteorins fader var en präst. När studierna om jordskalv och jordbävningar framträdde utvecklades dessa till en vetenskap som blev kallad för seismologi. Vetenskapen dominerades så kraftigt av jesuiter (medeltidens kristna missionärer och predikanter) att den döptes till ”jesuiternas vetenskap”. Tiden är för kort att fördjupa oss i de astronomiska studierna, det litterära arvet från antikens värld, läs och skrivkunnigheten, mönsterfabriker, boskapsuppfödning, forskning, levnadskonst, socialrätt, folkrätt, demokratiska rättegångar och den moderna ekonomin. Hela den västerländska civilisationen kom inte bara till genom kristendomens män och kvinnor utan de byggde den och lyfte oss över de kaotiska vågorna av världsomfattande hjärtlöshet och barbari.

Att Sverige idag äger ett undervisningssystem som bygger på gudlöshet och ateism är en tragedi i sig. Spåren är lätt att finna i skolornas och universitetens läroböcker där den genomsnittlige eleven tyvärr blir dragen vid näsan på denna kunskap. Men att svensk kristenhet viker ner sig, abdikerar och inte vågar försvara, med hjärta, kärlek och patos den kristna västerländska kulturen i rädsla för religionskonflikt och mångkulturella samhällen är ingenting annat än ynkedom. När andliga ledare tvekar att sjunga Lewi Pethrus sång ”Svenska folk du borde tacka” i rädsla för ”nationalistiska tankebanor” och när kristna människor inte längre vågar hissa sin svenska flagga i trädgården för att inte riskera att bli betraktade som sverigedemokrater har vår kristna värdighet ingenting annat än gått förlorad.

Svensk kristenhet ska fortsätta att visa en öppen och varm hållning till alla människor oavsett etnicitet men vi kan inte acceptera att vi tappar bort vår egen identitet och vår egen historia. Kristna kyrkor måste förbli kristna och den kristna västerländska kulturen måste fortsätta att vara det den är – kristen. Först då kan vi hjälpa människor till både ro och tro. Men i så hög grad har Europa övergivit den tro som byggde henne, att Europeiska Unionen inte ens kunde förmå sig till att kännas vid sin egen kontinents kristna arv i sin konstitution. Även Sverige lever i en självvald historisk minnesförlust. ”Vi kan inte förneka våra egna rötter utan att fördärvas” sade den franske filosofen Simone Well. Det är en läxa som den västerländska civilisationen, mer och mer avskuren från sina kristna rotändar, på den hårda vägen är på väg att lära sig.

 

 

 

 

Jag har inte tillräckligt stor tro för att vara ateist

Debatten mellan Christer Sturmark och Vesa Annala i Kalmar är avklarad. Engagemanget var påtagligt och smsfrågorna ville aldrig ta slut. När jag nu landar i min vardag  känner jag behov av att skriva några reflektioner. Det första är att vi behöver fler debattvana kristna personligheter. Alla de som försöker att ta offentliga debatter i apologetiska frågor är – inte pastorer. Tyvärr är vanan att sitta bland 40 % ateister som ställer kritiska frågor till predikomanuset nästintill obefintlig för församlingspastorer och sker detta även inför fullsatta kyrkor kan den ”stora skälvan” plötsligt smyga på en. En annan observation är att söndagarnas predikningar sällan är apologetiska idag, men mera terapeutiska och coachande. Vi har med andra ord ganska otränade pastorer, men även församlingar, på just apologetik (att intellektuellt försvara den kristna tron). Vesa Annala är ett lysande undantag.

Christer Sturmark menar med bestämdhet att evolutionen bevisar att Gud inte behövs och att vetenskapen ger bättre skäl för att vara ateist än att tro på Gud. Det är rimligt för Sturmark att INTE tro att hans tanke som kan överskrida tid, rum och materia inte har ett ursprung i egenskaper som ligger just bortom tid, rum och materia. Han erkänner här ett slags ickemateriellt jag, men det är inte förnuftigt enligt honom att det ickemateriella jaget har sitt upphov i något större än honom själv. Och det är självklart att ateisten måste hävda detta eftersom den materialistiska regeln är att tillvarons beskaffenhet MÅSTE kunna förklaras med naturens hjälp och med hjälp av laboratorium och människor med vita rockar. Sturmark tycker inte att det är logiskt att tänka att vår tankevärld som kan gå över alla de materialistiska gränserna är just en återspegling av något gränslös. Här finner jag den kristna tron mera relevant och förnuftsenlig.

Teodiceproblemet (ondskan) var ett annat skäl för Sturmark att välja ateismen före Gudstron. Sturmark väljer här att delvis måla Guds väsen som grym eftersom han kan tillåta allt ont i världen. Detta är ganska vanligt hos ateisterna. Gamla testamentets Gud med alla krig och allt dödande blir ett argument för atesim. Men tankefelet är uppenbart. Bara för att Sturmarks gudsbild inte passar in i hans föreställningsvärld bevisar ju inte på något vis Guds icke-existens. Vi kan äga många uppfattningar om en person. Han eller hon kan vara lat, snäll, elak – men ingenting av dessa åsikter bevisar som sagt inte personens icke existens. Så bara för att Gud inte är den jag tycker att han ska vara undergräver inte det hans existens. Guds existens, med andra ord, bygger inte på människors åsikter om honom. Solen existerar inte på grund av att vi kan se solens ljus eller för att vi känner värmen den ger. Solen upphör inte att existera  därför att en blind människa inte är medveten om dess existens eller när det blir molnigt eller natten kommer. Solen existerar punkt slut. Här finner jag den kristna tron mera uppriktig än ateismen.

När Sturmark kommer in på evolutionen är det en enda lång och vacker lovsång han sjunger. Han beskriver den som en duktig ingenjör. Men på frågorna om moral, godhet och ondska har ateisten ingen annanstans att gå till än just evolutionen. Evolutionen som enligt Sturmark är amoralisk (morallös) skapar nu å andra sidan moral. Moral har därför blivit till som en biprodukt genom den morallösa evolutionen. Allt detta är logik enligt Sturmark. Det finns objektiv moral enligt Sturmark men den kommer från en morallös natur. Samma svar ger han på frågan om ondskans ursprung. Så Gud , som nyss framstod som en grym Gud har fått en jämnbördig – nämligen evolutionen. Men det ligger tydligen inga hinder på vägen för Sturmark att sätta tilltro till en selektiv,  grym och hård evolution. Sturmarks bekännelse till evolutionen är samma trosutsaga som de troendes som talar om en intelligens. Det är svårt att tänka i andra banor än att evolutionen är ett surrogat som ersätter en skapande Gud. Sturmark ger evolutionen mänskliga drag och personliga egenskaper på samma sätt som den troende tillskriver en skapare. Även här finner jag den kristna tron mera genomtänkt än ateismen.

På frågan om ”en första orsak” blir ateismen oerhörd svävande och Sturmark har bestämt sig för att svära i darwinismens namn för att få sin uppfattning om jordens tillblivelse att gå ihop. På ytan verkar allt resonemang om instabilitet, uppsättning av punkter, sammansmältande motsatser, rudimentär existens, stoftmolnets uppkomst, slumpartade organisationer (och nu tror jag många lägger av att läsa) som oerhört intellektuellt. Men är det inte mest en lek med ord och är det inte mycket lätt att kontra med frågorna: Varifrån kom slumpen ur vilken instabiliteten uppstod? Var någonstans uppstod denna instabilitet när universum inte fanns? På vad syftar denna instabilitet när ingenting fanns? Vilket universum var öde och tomt när inget universum fanns? För mig är detta ett irrationellt resonemang, men inte för Sturmark. För mig är det en paradox att ateisten kräver  materiella bevis av troende och samtidigt själv tror på saker och ting som inte uppfyller deras egna kriterier på vad man ska tro på och varför? Ateisten tror på ett mirakel som inte utförts av någon eller något. Kan det bli mer förvirrande? Jag har med andra ord inte tillräckligt stor tro för att vara ateist.

Naturligtvis finns det många andra områden att vara apologetisk inom efter denna debatt men dessa får räcka för den här gången. Jag är oerhörd glad för det friska humöret hos både kombattanterna och hos publiken efteråt. Det var också glädjande med det mediala intresset. Min övetygelse är att den kristna kyrkan har en arena i Sverige som ligger öppen, men vi behöver slipa ännu mer på våra argument för att kunna möta den ateistiska utbredningen i landet.

Frågan är inte: Finns Gud? Frågan är: Finns ateister?

Frågan är inte: Finns Gud? Frågan är: Finns ateister?

Söndagen den 23 april kl 16 arrangerar Adventkyrkan med flera debatten ”Är Gud ett hjärnspöke eller grunden till all existens?”  i Lorensbergkyrkan i Kalmar.

Detta blir den sjunde debatten jag koordinerar. Vid några tillfällen har jag själv varit kombattanten och andra gånger har jag varit moderator. Vid dessa sex tillfällen har drygt fyra tusen människor kommit. Det är stora siffror med tanke på att Sverige är ett litet land med förhållandevis små kyrkor.

På söndag kommer vare sig Christer Sturmark eller Vesa Annala kunna bevisa sin ståndpunkt men åhörarna kan efteråt (förhoppningsvis) bedöma vem av de båda som har de flesta skälen och de tyngsta argumenten för sin övertygelse.

Jag ska inte här fördjupa mig i några större filosofiska resonemang men kort redogöra för enstaka observationer som kan ge oss små ledtrådar varför dessa debatter samlar så mycket folk.

Det verkar vara svårt att ställa sig neutral eller likgiltig inför frågan om Guds existens

Nu är vi här, på toppen av vår förfinande civilisation, mer intelligenta och utbildade än någonsin. Vi är idag långt ifrån de primitiva och outvecklade samhällsstrukturerna. Vi påstår dessutom att vi är ett av världens mest sekulariserade länder och vad gör vi? Svar: Samtalar om Gud inför fullsatta lokaler. Så vad är en ateist? Svar: Någon som är mycket upptagen med Gud.

Det verkar svårt att med hederlighet i behåll klassa de allra flesta människorna på jorden såsom oförnuftiga

Statistiken är avslöjande. 89 % av jordens befolkning år 2017 är religiösa. Gemensamt med dessa är tron på en högre makt, det vill säga att universums beskaffenhet är större än enbart mänskligt. I den svenska samhällsdebatten låter det däremot som om alla människor är ateister medan verkligen är att Sverige är ett extremt land i sitt förhållande till tro och religion. I merparten av världens länder utgör de uttalade ateisterna bara några enstaka procent: i Västeuropa i genomsnitt färre än sju procent. Ett bra tips är att läsa statsvetaren Rodney Stark i ämnet. Han är professor vid Baylor university i Texas USA (och hedersdoktor vid Lunds univesitet) Det onormala i tiden är med andra ord inte att tro på Gud. Ateismen däremot är en abnormitet.

Historien visar att det verkar vara svårt att utrota tron på Gud

Om inte självaste Sovjetunionen klarade att övertyga sin nation genom att i över sjuttio år propagera för förnekelsen av Gud, då man rensade landet på Biblar och allt prat om Gud från årskurs ett och ända fram till universitetsnivå, klarar nog ingen det. Det finns många historiska exempel men för att stanna kvar vid Sovjetunionen så vet vi hur man med regimens hjälp avrättade kristna människor offentligt för att markera hur ateistiskt landet var. När mannen med födelsemärket i pannan (Michail Gorbatjov) valdes till president kom glasnost som en sunnanvind och avslöjade att regimen ingalunda hade kunnat utrota tron på Gud. Miljoner och åter miljoner troende människor tittade nu upp och fram från de underjordiska kyrkorna som osynligt hade vuxit i sjuttio år likt rötterna på en Mammuskog. Om inte Sovjetunionen kunde övertyga att det inte finns en Gud vem ska då kunna? Så frågan är berättigad: Finns ateister? Eller varför inte avsluta med ett citat som inte är hämtat från Öst, Asien eller Afrika utan ifrån Bono, sångaren i det världskända rockbandet U2: ”Man talar mer och mer om det sekulära samhället men var jag än befinner mig är människor religiösa´”