Frågan är inte: Finns Gud? Frågan är: Finns ateister?

Frågan är inte: Finns Gud? Frågan är: Finns ateister?

Söndagen den 23 april kl 16 arrangerar Adventkyrkan med flera debatten ”Är Gud ett hjärnspöke eller grunden till all existens?”  i Lorensbergkyrkan i Kalmar.

Detta blir den sjunde debatten jag koordinerar. Vid några tillfällen har jag själv varit kombattanten och andra gånger har jag varit moderator. Vid dessa sex tillfällen har drygt fyra tusen människor kommit. Det är stora siffror med tanke på att Sverige är ett litet land med förhållandevis små kyrkor.

På söndag kommer vare sig Christer Sturmark eller Vesa Annala kunna bevisa sin ståndpunkt men åhörarna kan efteråt (förhoppningsvis) bedöma vem av de båda som har de flesta skälen och de tyngsta argumenten för sin övertygelse.

Jag ska inte här fördjupa mig i några större filosofiska resonemang men kort redogöra för enstaka observationer som kan ge oss små ledtrådar varför dessa debatter samlar så mycket folk.

Det verkar vara svårt att ställa sig neutral eller likgiltig inför frågan om Guds existens

Nu är vi här, på toppen av vår förfinande civilisation, mer intelligenta och utbildade än någonsin. Vi är idag långt ifrån de primitiva och outvecklade samhällsstrukturerna. Vi påstår dessutom att vi är ett av världens mest sekulariserade länder och vad gör vi? Svar: Samtalar om Gud inför fullsatta lokaler. Så vad är en ateist? Svar: Någon som är mycket upptagen med Gud.

Det verkar svårt att med hederlighet i behåll klassa de allra flesta människorna på jorden såsom oförnuftiga

Statistiken är avslöjande. 89 % av jordens befolkning år 2017 är religiösa. Gemensamt med dessa är tron på en högre makt, det vill säga att universums beskaffenhet är större än enbart mänskligt. I den svenska samhällsdebatten låter det däremot som om alla människor är ateister medan verkligen är att Sverige är ett extremt land i sitt förhållande till tro och religion. I merparten av världens länder utgör de uttalade ateisterna bara några enstaka procent: i Västeuropa i genomsnitt färre än sju procent. Ett bra tips är att läsa statsvetaren Rodney Stark i ämnet. Han är professor vid Baylor university i Texas USA (och hedersdoktor vid Lunds univesitet) Det onormala i tiden är med andra ord inte att tro på Gud. Ateismen däremot är en abnormitet.

Historien visar att det verkar vara svårt att utrota tron på Gud

Om inte självaste Sovjetunionen klarade att övertyga sin nation genom att i över sjuttio år propagera för förnekelsen av Gud, då man rensade landet på Biblar och allt prat om Gud från årskurs ett och ända fram till universitetsnivå, klarar nog ingen det. Det finns många historiska exempel men för att stanna kvar vid Sovjetunionen så vet vi hur man med regimens hjälp avrättade kristna människor offentligt för att markera hur ateistiskt landet var. När mannen med födelsemärket i pannan (Michail Gorbatjov) valdes till president kom glasnost som en sunnanvind och avslöjade att regimen ingalunda hade kunnat utrota tron på Gud. Miljoner och åter miljoner troende människor tittade nu upp och fram från de underjordiska kyrkorna som osynligt hade vuxit i sjuttio år likt rötterna på en Mammuskog. Om inte Sovjetunionen kunde övertyga att det inte finns en Gud vem ska då kunna? Så frågan är berättigad: Finns ateister? Eller varför inte avsluta med ett citat som inte är hämtat från Öst, Asien eller Afrika utan ifrån Bono, sångaren i det världskända rockbandet U2: ”Man talar mer och mer om det sekulära samhället men var jag än befinner mig är människor religiösa´”

 

Gammelmedias nyckfullhet

Oavsett om president Donald Trump har rätt eller fel i sin kritik mot den etablerade mediakarusellens bevakning av hans valkampanj och nu senast hans presidentinstallation kan vi likväl visa på några intressanta observationer. En av dessa är hur journalistkåren med samstämmig röst slår ifrån sig all tänkbar kritik. De har aldrig förtalat. De har aldrig överdrivit. De har aldrig felvinklat en enda bild. Frågan blir: Gör journalister och redaktörer för mediabolagen aldrig fel? Låt oss göra detta så klart och tydligt vi kan, från första början: Det är inte Trump som demoniserar världen. Det jobbet klarar journalisterna bra själva.

Låt mig ta ett exempel hur media jobbar:

Vi förflyttar oss med tankens hjälp tillbaka till slutet av år 2008. Världsekonomin gick in i ett lågt marknadsläge. Världsmedborgarna bombarderades av en kompakt och frenetisk rapportering som gång på gång predikade världsekonomins moras. Jag gjorde ett experiment: Jag låtsades att jag satt inlåst i ett rum utan fönster under de tre veckorna då journalisterna i det närmaste inte skrev om någonting annat. Experimentet gick ut på att jag bara skulle lita på mediabruset och att jag inte skulle ta in några andra intryck. Jag blev övertygad! Världen hade krackelerat.

”Världsekonomin har rasat!”.

”Den största ekonomiska krisen i mänsklighetens historia!”.

”Börsen i fritt fall!”

”Är detta slutet?”

Den journalistiska verbalismen fann inga gränser. Det var inte världen som var i fritt fall, det var redaktionernas bromsanordningar som hade upphört att fungera. Det var fritt fram att sätta vilka rubriker som helst och skriva med hur många versaler och utropstecken som helst. Ingen reagerade längre på de dubiösa rubrikerna och ingen orkade kontrollera sanningshalten. Mediafolket gick i ok tillsammans med det låga marknadsläget och legaliserade skrämselpropagandan.

Vi kan aldrig vifta bort alla  varsel. Det är på riktigt när familjer får besked om uppsägningar och när boenden och barnens frågor om framtiden är skärningspunkterna. Men när jag lämnade det påhittade ”eterrummet” och gick ut i vardagligheterna märkte jag att det luktade nybakat bröd från bageriet. Jag såg blomsterhandlaren öppna sin butik. Fastighetsskötaren hälsade som vanligt samtidigt som han plockade upp en av många cigarettfimpar utanför Folkets hus. Det mesta fungerade som det alltid hade gjort. Världen hade inte rasat. En inbillning, ett önsketänkande eller en lögn blir aldrig en sanning oavsett hur många gånger vi upprepar den eller med vilka bokstäver vi använder. Det är väl rimligt att förvänta sig att en journalist skriver om det han ser och det går även an att som journalist analysera det han ser. Men att skriva om och analysera det han inte ser är att med flit underminera och försvaga verkligheten för läsarna.

När nu det extraordinära händer, nämligen att en hel presidentadministration öppet och offentligt kristiserar gammelmedia för att den kanske har varit lite mer svartmålande än vad som varit lämpligt, att den kanske har överdrivit lite mer än vad sanningen godkänner och att den kanske har vinklat några bilder lite väl mycket hade det kanske varit klädsamt om någon enda journalist vid någon enda av alla dessa presskonferenser hade kunnat visa på lite självkritik. Bara lite alltså.

 

 

 

 

 

 

Stor respons på min nya bok!

Kära vänner! Jag är helt matt av responsen i samband med mitt boksläpp. Tack! Samtidigt är det med smärta jag måste skriva om min stora paradox just nu. Jag har bokat besök i ca 40 kyrkor efter nyår samtidigt som jag varje vecka tvingas att bemöta ett slags förtal som saknar motstycke. För en tid sedan bestämde jag mig för att kolla upp ”källan”. Tyvärr visade det sig att en pensionerad pingstpastor, som har någon slags vakans i en liten församling ger sig ut för att vara ”välinformerad”, sprider så många många falska utsagor, som berör mig och mina närmaste, att det krävs en lastbil att köra undan dyngan. Personen i fråga har mage att påstå att han har personlig kontakt med mig. Detta ingår i den strategi av lögner han äger. Jag har dock absolut ingen som helst kontakt med honom. Jag söker personen ifråga nu, men utan framgång! Snälla! om det finns frågor om mig som person, kontakta mig. Jag är inte gjord av porslin och går inte sönder av frågor. Tack till alla bekanta, kollegor, och för mig helt okända som vågar en personlig kontakt, innan domen faller….! Förlåt att detta blev personligt. Inte vanligt från min sida, men det kändes nödvändigt. Hoppas på OK! 😊 Önskar er alla en välsignad jul! Tommy!

TV produktion i nya tv studion

Vi bygger nu två tv-produktioner per vecka i den nya tv studion. Det ”större” programmet Aspekt med intressanta intervjuer och  det ”mindre” Fem minuter Sharp. Här nedan de tre första programmen.

Tacksam om du vill dela informationen om mina nya tv program och även bli prenumerant på youtube kanalen (helt utan kostnad). Då får du besked när det kommer flera program också.

I övrigt är det skrivarlyan som gäller, fram till jul ( ny bok efter nyår) 😊

Aspekt-intervju med Soheila Fors

Soheila Fors är gäst i senaste programmet. Ett osminkat porträtt om hederskulturer som tvingar henne att leva med ständiga dödshot, Programmet har på kort delats över 50 gånger på fb och jag fick besked från youtube att uppdateringarna av antal visningar kommer att ta tid eftersom de vill försäkra sig om att visningarna är äkta. Trycket är med andra ord ovanligt hårt.

PS. Prenumerera gärna på kanalen helt utan kostnad och dela Soheilas berättelse och arbete till så många som möjligt. Ds.

Aspekt – Intervju med Lena Johnsen om sorg

2007 släppte jag boken ”Dimmorna lyfter”. En bok om våra sorger. Boken trycktes i 4 upplagor och fortfarande hör människor som läst den av sig. Lena Johnsen berättar i det här programmet om sina förluster, både barn och make. Hon beskriver de svåra känslorna då döden kliver över tröskeln och mer än 300 människor har tittat på programmet innan jag har hunnit lägga ut det. Teknik, produktion och innehåll håller på att ta form och vi är mycket glada om du delar och prenumererar (utan kostnad) på kanalen. Ledorden för oss är igenkännig, trovärdighet och andligt stöd i vardagen. Välkommen! 😊

Vi bär alla på en sjukdom

Det är en sommarkall onsdag i augusti. Grå och regnig. Tåget rullar mot Göteborg. Ett möte med både vän och företagare väntar. Framtiden ska dryftas. I morgon rullar ett annat tåg, då mot Stockholm. Mitt nästa bokprojekt ska påbörjas. På lördag lyfter ett plan från Landvetter. En Airbus 321 ska ta mig in i 6 dagars tystnad.

Rio de Janerio är i människans zenit dessa dagar. Känslorna är marinerade i både hopp och förtvivlan.

En tanke slår mig:

Livet uttrycks med helt olika utgångspunkter. På OS arenorna spänner man alla kroppens 640 skelettmuskler till det yttersta. Blodådror, revben och högpresterande vader ligger öppna och läsbara inför flera hundra miljoner människor, världen över. Dessa atleter visar vad liv och lem, till sitt maximum kan åstadkomma. 

På en annan arena – det neurologiska sjukhuset – möter vi också liv, men med helt andra förutsättningar. Där sker vissa rörelser med största långsamhet och stelhet. Att med tumme och pekfinger hämta upp en tesked från brickan till filmjölken på 10 minuter kan i vissa fall betraktas som en lysande  triumf. Det är en världsvid skillnad mellan dessa prestationer. Men de två har ett gemensamt: De är båda representanter för livet.

I OS tider är det svårt att tänka på döden. Livet ser så starkt och obetvingat ut. Men vi bär alla på en sjukdom, den kallas döden. Ofta tänkter vi oss livet som en färd mot solnedgången. När solen sakta och mjukt försvinner i horisonten frestas vi tänka att livet är över och att döden är ett faktum. Men tillståndet vid solnedgången är att döden upphör att verka i oss. Livet segrar. Dödens udd är bruten och vi får verkligt liv. Fullödigt liv, utan dödliga begränsningar. Borta är då den mänskliga kampen mot ångest, ensamhet och sömnlöshet. Vi kan därför omöjligt vara på väg mot en solnedgång, snarare en soluppgång.

Det är sant att den vetenskapliga utvecklingen har kommit så långt i sin forskning att det praktiskt taget inte finns någon frisk människa kvar. Snart finns det fler sjukdomsdiagnoser än vad det finns människor för dem. Men ännu verkligare är att vi alla bär på en sjukdom som kallas döden. Under samma medicinska diagnostik sorterar Michael Phelphs, Usain Bolt och Sara Sjöström.

Livet under dessa våra 70 – 80 år kan te sig diametralt olika. Men vid livets soluppgång, den vid horisonten, jämnas alla bergstoppar och höjs alla dalgångar. Samma odds, samma förutsättningar, samma helande. Redan nu kan vi lägga hatet, bitterheten och andra krafter från det låga åt sidan. Redan nu kan vi räcka varandra handen. Vi ska åt samma håll. Dit soluppgången väntar. Där jord och grus möter himmel.

 

 

 

 

 

 

 

 

Klättra ifrån dina antagonister 

Falken använder en föredömlig metod när den angrips av kråkor. Den går nämligen inte till motattack. Nej, den svingar sig högre och högre upp, tills de kraxande kråkorna lämnar dem ifred. 

Det finns mycket ilska ute och går. Benen sitter på oss människor och moderna människor bär runt på offatbart mycket ilska. Förlåtelse och eftergifter har kommit på undantag. Nu gäller det att hitta syndabockar – för allt, överallt.  Det gäller i politiken, i idrotten och i trafiken. I bilen transformeras de allra mildaste pojkar till rena dynamitgubbar. I trafiken avslöjas de överfulla tryckkärlen. Aggressioner och ilska.

Andra tar ut sin bitterhet genom att skriva anonyma inlägg på allt vad sociala medier heter. De är som kraxande kråkor. Nej. Fel! De står faktiskt lägre i rang än så. Kråkorna vågar trots allt visa sina ansikten. 

Vi alla möter de avundsjuka cheferna, de missunnsamma vännerna, de småtisslande kollegerna, de kontrollerande och manipulerande ledarna. 

Det gemensamma med alla dessa människor är att de angriper personen och inte saken. När uppfattningar och övertygelser inte längre respekteras angriper de karaktären ifråga. Ilskan har tagit över och det finns ingen gräns för hur mycket de kan dra fram ur arkivet för att misskreditera och karaktärmörda. Vad som är sant i detta krig  är överhuvudtaget inte intressant. Prestigen, hatet och de inre demonerna har tagit överhand. Orden förlåtelse och försoning är de allra mest frekventa hycklarbegreppen. De låter vackra i artiklarna, i böckerna och i predikostolarna. Men nedanför estraderna drar sig inte samma personerna för att låta yxan gå, utan pardon. 

Hur många gånger jag har fått rådet att gå i svaromål på illaluktande rykten vet jag inte. Men min övertygelse är att du inte kan leva i fred med människor som har krig i hjärtat. Det kan låta fegt men det gamla ordstävet har sitt berättigande: ”Bättre fly än illa fäkta”. Jag vet egentligen inte om man kan påstå att falken flyr. Jag väljer att kalla det en högre väg. Eller som en viss man för 2000 år sedan uppmanade oss att göra: ”Be för era ovänner.” ”Välsigna era fiender. ”

Med andra ord: Ge inte dina fiender mer uppmärksamhet än vad de är värda.