Mina svaga och starka verb

Ett av poeten Tomas Tranströmers klassiska citat är: ”Skäms inte för att du är människa, var stolt!”

Poeten visste att människan har både svaga och starka verb. Den svåra konsten är att inte skämmas för dem. Jag har områden i mitt liv som kan beskrivas som gåvor men jag har även utmaningar som kräver idogt arbete och mycken förståelse. I oss finns berggrund och sankmark om vartannat. Svaga och starka verb. 

Jag såg filmen  La vien en Rose  som är en biografi om Frankrikes mest kända populärartist genom tiderna Edith Piaf

Längst framme på teaterscenen i Paris stod en svartklädd, kort gestalt. Hon var 155 cm lång och vägde 48 kilo. Kväll efter kväll satt tusentals människor, i vad man kan beskriva som trance och lyssnade när hon tunnhudad sjöng  Je ne regrette rien. 

Det var för den sången de älskade henne allra mest.  Jag ångrar ingenting . Var det verkligen ingenting hon ångrade? Från en småborgerlig moralisk aspekt var hennes liv i paritet med ett slumkvarter. Hon föddes på gatan. Gatan var hennes födkrok. Under hela hennes liv pratade hon gatans språk. Piller, droger, alkohol och hopplösa kärleksaffärer var hennes ständiga gäster. Som den framlidne författaren Karsten Isachsen så träffande skrev om sådana följeslagare: gäster som inte ville gå

Svaga verb.

Darrande, hes och alldeles lysande trollband hon publiken med en auktoritet som bara är förbehållen de allra yppersta konstnärerna.  Je ne regrette rien.

Och de älskade henne

Folket visste vad hon menade. Hon ångrade aldrig att hon inte gav upp tron på livet, på kärleken, på Gud. Hon reste sig gång på gång med en obändig vilja och tro. Ingen storm skulle få henne förrän den sista stormen. Den som tar oss alla. 

Starka verb

Dagen då den lilla sparven, som namnet Piaf betyder, dog slutade Frankrikes hjärta att slå för en stund. Nationen tystnade när Edith gick vidare. Hennes begravning blev den största i landets historia. Bara i processionen gick det 40 000 människor för att följa henne till graven. Vi märker uppenbarligen när levande människor dör. 

Jag ångrar med blod de gånger jag har sårat människor. Men jag ångrar inte att jag inte har skämts för att vara en männniska med svaga och starka verb. 

Invasion eller invitation

Den finaste platsen en människa kan befinna sig på är vid en annan människas tröskel. Det innebär att jag är inom hörhåll. Några rop krävs inte för att få min uppmärksamhet. Jag har alltid ett öga eller ett öra vänt åt rätt håll.

Detta är dock viktigt att veta:

Ska jag vara vid tröskeln till en annan människas liv måste jag veta skillnaden mellan två ord. Dessa två påminner om varandra till namnet men är i innehåll och värde varandras motsatser:

Invasion och invitation

Varje människa har sina innersta rum där vi är särskilt sårbara. Kloka ord värmer. Övertramp sårar. Att vara vid tröskeln är att se när medmänniskan mår dåligt. Det är frestande att agera. Hjälpa till.  Städa undan. Jag är då på väg in i en annan människas inre landskap men är jag där utan en invitation är det de facto en invasion vi pratar om.

En invasion är ett överfall

Jag pratar gärna om mina allra innersta hemligheter, mina färdigheter, mina demoner men bara med dem som jag inviterar. Gränsen går vid tröskeln. Den finaste platsen du kan befinna dig vid är i tröskelområdet till en annan människas liv och en dag kanske det händer att någon bjuder in dig. Nynna då på Povel Ramels visa Ta av dig skorna. Du är nämligen på väg in till helig mark

Det vackraste ord jag vet är ordet beröring. Det kan upplevas på två sätt: Hud mot hud eller med ord hämtade från hjärtat.

Jag unnar dig båda sorterna.

En del människor pratar bara för att de fruktar stillheten. Där otrygghet råder tiger vi om det väsentliga och pratar i jämn stril om allt löst och oviktigt. Men innanför tröskeln tiger vi om det oväsentliga och pratar om det som berör.

 

En fri själ!

En gammal präst kom en tidig morgon in i sin kyrka. Han blev upprörd över det han såg. Framme vid altaret höll en man, som var klädd i clownkläder, på att göra halsbrytande akrobatiska konster.

Prästen blev ilsk. Detta skulle stoppas omedelbart!

I samma stund märkte han en hand på sin skuldra, det var en av hans prästkollegor. ”Kom hit”, sa han och vinkade in honom på sitt arbetsrum.

”Tidigt i morse kom den här mannen till mig för att bikta sig. Efter lång och hård kamp bestämde han sig för att bryta med sina synder. Under den senaste timmen har han lagt allt på bordet. Han har nämnt namnen på synderna och han har bekänt. Jag har lagt mina händer på honom och i enlighet med Jesu ord och löften har jag tillsagt honom syndernas förlåtelse.”

Prästen fortsatte:

”Jag har aldrig sett en liknande glädje i en människas liv. Tunga moln är som bortblåsta. Han lever nu under en ljus himmel. Solen skiner varmt på honom igen. Han har fått tillbaka sin självrespekt och sin glädje.

Han frågade mig: ”Hur skall jag tacka Gud, hur skall jag kunna uttrycka min glädje? Jag har inte guld, rökelse eller myrra.” Då sa jag till honom: ”Dela med vår Herre det bästa du har, det finaste du äger.” Då sa han: ”Jag är cirkusartist. Jag är akrobat. Jag dansar och jonglerar. Kan jag uttrycka min glädje och min lovprisning till Gud genom detta? ”Jag svarade honom: ”Om ditt hjärta flödar över, så ge din glädje till Gud.”

Och prästen fortsatte:

”Han har prisat Gud i nästan en kvart. Han har förmodligen gett sitt livs bästa föreställning! Dörrarna är öppna men det är tidigt på morgonen och ännu har inga andra människor kommit till kyrkan. Jag har suttit på bänken längst ner i kyrkan och sett när den lösgjorda själen har prisat sin Gud.”

Det föll stenar från den gamle prästens hjärta.

Två präster som för det mesta hade varit bundna till liturgi, tradition och reglementen kikade nu tillsammans genom dörröppningen. Den jublande tillbedjan hade just avstannat. Jongleraren böjde sitt huvud långsamt och vördnadsfullt framför altaret. Han reste sig, lyfte sitt huvud och gick med glada och lätta steg ut till den nya dagen. Han glömde att stänga dörren.

Morgonsolen steg in och la en varm ljusstråle på kyrkans isvita marmorgolv.

 

Du kan besegra ditt Mount Everest

Mount Everest är världens högsta berg och länge såg berget ut som en stum och oövervinnerlig jätte. Den brittiske bergsbestigaren George Mallory försvann spårlöst i samband med den brittiska pionjärexpeditionens tredje försök att nå toppen. Kroppen hittades 75 år senare.

När de som hade överlevt expeditionen återkom till England arrangerades en bankett för att hedra Mallory och de andra som hade omkommit. En av de överlevande höll ett tal. Han såg på väggarna där det hängde inramade foton på Mallory och de andra som nu var döda. Så vände han ryggen mot dessa och såg med fokuserade ögon på ett foto av Mount Everest. Med tårar som rann på hans kinder talade han till berget på vägnar av sina döda vänner:

”Jag talar till dig Mount Everest. Du besegrade oss en gång. Du besegrade oss två gånger. Du besegrade oss tre gånger. Men Mount Everest vi skall besegra dig en dag därför att du kan inte bli större – men det kan vi!”

29 år senare besegrades världens största berg då Sir Edmund Hillary och Tenzing Norghay besteg Mount Everests topp.

Du kan knäcka ditt personliga Mount Everest

Den största av alla bergsbestigningar är dock redan avklarad. Den gick från Jordan till Golgata. Jordan ligger 392 meter under havet och där började Kristus sitt uppdrag. Lägre kunde Gud inte komma. Från jordens lägsta punkt började stigningen. Genom djävulens öken, Galileen och Getsemane vandrade han upp till Jerusalem, 700 meter över havet. Väl inne i staden steg han ännu högre, upp på en åsneföls rygg. Mellan alla hosiannaropen skymtade han huvudskalleplatsen. Därifrån skulle, om 8 dagar, helt andra rop från folkhopen skalla. Framme vid Golgata reste de honom ännu högre upp. Korset blev hans sista talarstol. Där spikade de fast honom, 1000 meter över sin dopplats.

Hur världen ser ut från ett kors vet jag inte. Men därifrån såg han mig.

 

Vänd ditt ansikte till öster – för soluppgångens skull

En avundsjuk människa förstår sällan att hon eller han behöver ta hjälp för att komma till rätta med själva surbrunnen.  Avundsjukan är en slipsten som bryner varje negativ tanke till dödligt vassa svärd. De klyver, strimlar och dräper varje led och varje muskel som kämpar för ljuset och framtiden. Avund är en dålig förlorare. Mer än så. Den ger sig aldrig. Den är blind för sanningen. Den förstår inte att matchen är avblåst. Den unnar aldrig någon annan än sig själv att stå överst på pallen. Sjukdomen trampar allt den kommer i beröring med under sina fötter.

Den tar allt den kommer åt. Dess rep är långt. Rötan griper om sig. Tyvärr låter den sig inte begränsas till en rötmånad. Den urholkar, infekterar och försurar år efter år efter år. Den mentala hygienen är angripen av bittra stafylokocker. Bakterien är resistent mot de flesta antibiotika. Den är okänslig. Den är oemottaglig och ett verkligt hot mot allt liv.

Avunden är andliga stafylokocker som inte svarar på vanlig vänlighet, rationella tankar, framtidstro och upprättelse. Den påminner om en åttaarmad bläckfisk som blixtsnabbt slungar ut sina tentakler och lika snabbt suger fast sitt byte. Med sina papegojnäbbsliknande käkar hugger den samtidigt som det utsöndrar ett bedövande gift som far rakt in i såret på offret. Bläckfiskens ögon ger nästan 360° synvinkel. Ingen människa är så vaken på oförrätter, misstag, missförstånd, felsteg som just den svartsjuka människan. Hon vakar dygnet runt och hennes synvinkel äger bläckfiskens kapacitet. Hon ser allt, till och med det som inte finns.

Konspirationer, paranoia och bitterhet är avundsjukans närmaste grannar som ofta kommer på kafferep för att smida nya planer, nya angrepp, nya objekt att sätta käkarna i.

Hur länge skall missunsamheten få härja? Skall dagen någonsin tillåtas att gry då blad kan vändas och då hat kan förklaras uppgjort och avslutat? Ska tiden någonsin få påbörjas då denna sjukliga bitterhet  inte ska få skriva fler meningar i historien om ditt liv? Ska klockan någon gång få ringa in det nya året som vill komma med frisk luft som smeker över ansiktet med värme, njutning och kärlek. När skall vi triumferande kunna vända oss om för att se hur resterna från det bittra livet ligger på gårdagens slagmarker likt döda skal som fick omsluta oss alltför länge?

Bitterhet gör människan gammal, dyster och tung. Tids nog kommer ålderdomen. Vi kan påskynda åldrandet genom att försura den mentala hygienens pHvärde till under strecket för vad som kallas sunt, friskt och vackert. Men med ansiktet vänt mot solen faller skuggorna bakom oss. Kom du sunnanvind och blås bort mina fjäll från mina ögon. 

Oavsett ungdom eller ålderdom: låt färdriktningen vara mot öster – för soluppgångens skull.

Myten om Hitler som kristen och om vår tids ormägg

I debatten med ateister förekommer inte så sällan ett missförstånd kring nazismen och Adolf Hitler. Många ateister vill inte kännas vid att han var ateist och antyder i samma stund att det skulle finnas källor som pekar på att han såg sig själv som en kristen. Men detta stämmer inte. Han var snarare en vetenskapsfundamentalist då han genom arvspsykologi, judenhetens mentalitetshistoria, arvsfrämmande kulturer och grekisk filosofi krigade för att omintetgöra kristen tro och religion. All religion sågs som ett hot mot den nazistiska yran att erövra världen.

Här följer hans egna ord från boken  Bordssamtal från Hitlers högkvarter åren 1941-42:

”Det tyngsta slag som någonsin har drabbat mänskligheten är uppkomsten av kristendomen. Boljsevismen är kristendomens oäkta barn. Båda är judarnas påfund. Det är beklagligt att Bibeln översattes till tyska och att hela det tyska folket skulle utsättas för detta judiska dravel.

Kristendomen är en uppfinning av sjuka hjärnor. Man kan inte föreställa sig något mer meningslöst eller skamligt sätt att förvandla idén om det gudomliga till ett skämt. En nigger med alla sina tabun är oändligt överlägsen en människa som på allvar tror på transsubstantiationen (katolsk teologi som lär att vid nattvarden förvandlas brödet och vinet till Kristi kropp och blod)

Det är bäst att låta kristendomen dö en naturlig väg. En långsam död har något trösterikt över sig. Kristendomens dogmer nöts ner i takt med vetenskapens framsteg. Religionen tvingas till fler och fler eftergifter. Myterna tynar bort. Allt som nu återstår är att bevisa att det inte finns någon gränslinje i naturen mellan organiskt och oorganiskt. När förståelsen av universum har blivit allmängods, när majoriteten människor förstår att stjärnorna inte är ljuskällor utan världar, kanske befolkade som vår, då kommer den kristna läran att överbevisas om sin absurditet. Den murkna grenen faller av egen tyngd. Sista stadiet måste bli en senil officiant på Petri stol. Mitt emot honom några bistra kärringar, gaggiga och korkade.

De unga och friska är på vår sida. Jag har inga invändningar mot en kyrka som identifierar sig med staten, som i England. Men det är trots allt inte möjligt att för alltid hålla mänskligheten fången i lögner. Vid närmare eftertanke är det bara sex till åttahundra år sedan kristendomen påtvingades vårt folk av furstar som hade gemensamma intressen med svartrockarna. Vårt folk har tidigare lycktas leva gott utan religion. Jag har sex SS-divisioner som består av män som är absolut likgiltiga för religiösa frågor. Det hindrar dem inte från att gå i döden med frid i själen.”

Så lång ur boken Bordsamtal från Fûhrerns högkvarter.

Debattklimatet i Sverige gör religionen i ökande omfattning ansvarig för, mer eller mindre, mänsklighetens alla olyckor. Denna frustration behöver givetvis hitta andra förklaringsmodeller eller som filosofen Blaise Pascal sa: ”Människor misstror och hatar religionen av fruktan för att den ska vara sann.” Adolf Hitler och nazistiska forskare såg det tyska folket som civilisationens högdjur och som hade rätten i sin hand att utrota sina kastlösa, judar, romer, slaver, förståndshandikappade och homosexuella med gasen Zyklon B. Men ingen tid är fritagen från totalitära frestelser. En frestelse innebär en attraktiv möjlighet. Frågan vi ställer oss idag är: Vilken möjlighet kan vara mer gynnsam än att lindra mänskligt lidande?

Biotekniken kan inte bara eliminera sjukdomar och handikapp. För första gången i historien kan vi nu designa människor efter önskad modell och skapa vår egen avbild. Kunskapen kommer att tvinga lagstiftare till svåra avgöranden. Vi kan alltså bestämma oss för att förutsäga framtiden redan tidigt i livet. Ödets svärd hänger över människan. Försäkringsbolagen kommer att vara mycket intresserade av prognoserna: självklart blir premien högre om man bevisligen har anlag för långvariga och vårdkrävande sjukdomar. För att inte tala om fosterdiagnostiken: snart kan alla mödrar anvisas obligatoriska fostervattenprov så att man kan undvika handikapp och då inte bara Downs syndrom utan alla lidanden som hotar fostret i framtiden.

Vill vi veta allt som vi kan ta reda på? Vill vi bygga ett samhälle där människolivet betygsätts omedelbart efter konceptionen?  Nya ormägg kläcks och det är, än en gång, inte religionens fel. Vetenskapen måste som aldrig förr välja mellan gott och ont.

 

Världen befinner sig i krig. Är ateism svaret?

Ateismen var under 1900 talet inte nådig i sina uttalanden om religion och kristen tro. Ateisterna har ju ändå sedan Darwins dagar mer eller mindre tillbett evolutionen som sin gud och skapare.  De eviga frågorna hänvisas alltid till evolutionen såsom den sista markören och därmed också alltings ursprung. Som ett led i denna evolutionsprocess förutsade den ateistiska propagandan under 1900-talet att den kristna tron var utrotningshotad eftersom människan hade blivit mer vetenskapligt och teknologiskt radikal. Religionen var nu passé och ansågs som något som den primitiva människan hade klamrat sig fast vid för att hjälpa henne att hantera en skräckinjagande och komplicerad tillvaro. Nu skulle den vetenskapliga bildningen ersätta den stolliga tron på Gud och få oss att bara tro på materialism, vår egen kunskap, teknologi och forskning.

Vi skriver år 2017

Kan vi idag konstatera att  sekulärprofeterna var falska? Sociologerna har övergivit sina sekulariseringsteser och erkänner utan omsvep religionens återkomst.  En av de erkända sociologerna och filosoferna som gjorde upp med teserna i slutet av 1990-talet var Jürgen Habermas. Han påpekade redan då att Europa och västerländsk kultur var ett undantag vid sidan av den övriga världen. Intresset för religion har gått åt ett helt annat håll än vad de ateistiska och sekulärhumanistiska förståsigpåarna försökte intala världsmedborgarna under förra seklet. Kristendomens tillväxt har varit explosionsartad. Philip Jenkins som är professor i historia skriver i boken The Next Christendom hur det bara i Sydkorea har vuxit från 1 till 50 procent kristna på hundra år. Korea är idag inget land med lågt BNP längre, men en nation som har en av världens mest stabila ekonomiska tillväxt. Korea har alltså inte blivit en sämre plats att bo på sedan den kristna tron flyttat fram sina positioner. En liknande utveckling ser vi i världsnationen Kina.  Om fyrtio år räknar man med att det finns en halv miljard kristna kineser och professor Jenkins hävdar att det kommer att ändra hela historiens utveckling.

Religionen är ond hävdar många ateister.

Problemet med deras retorik är att den förutsätter att alla religioner är likadana. Men så är det givetvis inte. Den kristna trons grundare utförde inga våldshandlingar men pekade på en högre etik. Det betyder att ateister som använder ordet religion som ett allmänt mantra är skyldiga en förklaring av den enkla anledningen att alla religioner inte är likadana. Ett annat skäl till uppmaningen om återhållsamhet är ateismens egen historia. I delar av politisk extremism är inte ateism helt ovanlig. I Latinamerika har miljontals människor bara försvunnit tack vare milisers skoningslösa våldskampanjer. Dessa avrättningar har inte skett i religionens namn. De har snarare varit ett uttryck för gudlöshet och starka agitationer mot religiositet. I Kambodja undanröjde Pol Pot miljoner människor. Dessa massakrer ägde inte rum i religionens namn men i en gudlös socialism. I forna Sovjetunionen eliminerade myndigheterna majoriteten av kyrkorna och prästerna mellan åren 1918-1941. Dessa utrotningar var inte ett uttryck för religionen men genomfördes i den kommunistiska ideologins namn.

Sociologiska bevis

De två enskilda personerna som förkroppsligade ondskan under 1900 talet var – Adolf Hitler och Josef Stalin – inte religiösa. Tvärtom ville de båda utrota kristendomen. I Kina pågår schematiska rättegångar som kan klassas som världens högsta statsfinansierade mord. Vad som egentligen sker i Kina är en statshemlighet men Amnesty International anser sig ha belägg för att ¾ av alla dödsstraff i världen sker i Kina. Dessa utfärdas inte i religionens namn men i egenskap som kommunistisk regim. Vad kan vi då dra för slutsatser? Istället för att ursinnigt gå till angrepp på religionen måste vi veta att det inga sociologiska belägg finns som bekräftar att våld, sociala spänningar och diskrimineringar skulle upphöra i samma stund som religionen utrotades från jorden.

Tro inte allt du läser. Tro inte allt du hör

Varje dag droppar det nyheter om människor som har ertappats med moraliska snedsprång. Historierna är oftast falsifierade men får inte så sällan stora konsekvenser. Varje gång jag läser liknande rubriker ber jag för dessa människor. Jag ber för dem därför att det inte finns några misstag som inte jag själv skulle kunna begå. Det betyder inte att jag försvarar deras handlingar men jag vet att majoriteten av medierna sällan skriver sanningen. Jo, jag menar det jag skriver; sanningen.

Jag vill inte för ett ögonblick föreslå att vartenda misslyckande som finns kvar i våra liv skulle bli nyheter på TV. Men jag vet att varje människa behöver några som han eller hon kan vara fullständigt ärlig inför då det oförutsägbara händer. Dessa medmänniskor är nästan aldrig de som man trodde stod en nära. Kriserna sållar vännerna. Stöd, hjälp och räddning kommer oftast från oväntat håll. Det är tyvärr ingen klyscha. För de flesta är detta den ohöljda verkligheten: De människor som man trodde var ens vänner dunstade fortast. Vissa kom men gick tidigt. Platsen med vraken och de förkolnade resterna är ingen idyll och de av oss som kommer dit gör det inte bara för att trösta, hjälpa och lyfta andra. Vi kommer dit och vi stannar av den enkla anledningen att vi hör dit. Det är skillnaden.

Lite kuriosa

Jag besökte en bekant till mig på sjukhuset innan han skulle opereras. Han är känd för sin uppriktighet. Jag frågade om han var rädd och i vanliga fall hade jag förväntat mig ett svar med gamla fromma fraserna som: ”Nej, Gud är trofast!” Istället fick jag ett av de mest ärliga svaren man kan få inför en operation: ”Skämtar du? Det är klart att jag är rädd. Folk dör ju på det här stället!” Samma man levererade det årets stora aforism när han sa. ”Skillnaden mellan dig och mig Tommy är att dina synder kommer i tidningen”

Läs inte Bibeln som du läser nyheterna

Man kan älska sin Bibel av flera skäl. Ett av dem är därför att den är så realistisk. Bibeln lindar inte in verkligheten. Bibeln är inte en PR -bok. Ett reklamblad har vi ingen användning för när våra liv går sönder. I Bibeln möter vi män och kvinnor som kämpade med sina liv. Vi möter oärlighet, otrohet, rädsla, bitterhet och missmod hos dessa helgon. Många människor stryker under versar i Bibeln och faran är att vi till slut bara läser det som är markerat med våra pennor. Likt löpsedlarna. Det är en god vana men det kan också splittra helheten. Ett litet tips: Läs versarna du inte har strukit under. Har du haft din Bibel länge? Köp en ny. Du kommer att bli förvånad över allt det Gud har att säga som du inte har strukit under.

Summan. Helheten. Sanningen nämligen.

Du är större än ditt förflutna

Du är starkare än ditt förflutna. Känslan att inte nå upp, att vara otillräcklig, att jagas av självförakt är mer än ett dåligt morgonhumör. Den är destruktiv och förtärande. När den får fäste i en människa blir den en parasit. Inga kognitiva filter i världen kan stå emot dess krafter. Det finns många sorters förakt här i världen. Men den uslaste av dem alla är missaktningen och hånet som rasar mot den egna spegelbilden.

Ofta är det ett misslyckande, ett svek som ligger till grund.

Ett brutet löfte avslöjar hur svaga vi människor egentligen är och hur stora vi försöker vara, i orden.  Vi har olika odds här på jorden. Några barn kommer till den här världen med medfödda laster som de själva inte rår för. De har inte valt sina föräldrar, sina gener, sina arvsanlag, sina handikapp. Förresten, vem är inte handikappad? Det komiska med läkarvetenskapens enorma framsteg är att det i praktiken inte finns någon frisk människa kvar. Läser man en medicinsk ordbok verkar det som om det finns fler sjukdomar än vad vi har människor till  alla dessa brister.

Vissa av oss har en större tendens att falla i självförstörelse eftersom vi vill så mycket.

Ju mer man vill desto större är chanserna att misslyckas. En idrottare som aldrig ställer upp i någon match förlorar sällan, javisst, men så sätter han heller aldrig några avtryck och spränger aldrig några målsnören.

Många av de gränssprängande människorna har minusanlagen med sig från dag ett. Men det blev deras subtraktioner som stretchade dem och det var handikappen som fick dem att bestämma sig att trotsa alla sannolikhetsdogmer. Det är dessa som vinner segrar trots deras kantade självbilder. De viker inte ner sig trots deras ångest. De kommer fram i livet utan silversked. De behöver inte de rätta kontakterna för att överleva och de går inte sängvägen för att vinna inflytande och de säljer inte sina hjärtans värderingar.  Ja, de kämpar med sitt självförakt, och det kan hända att de återfaller till sina usla förfäders demonbrunnar. Men de tar sig alltid upp igen, sliter av sig reptilerna, duschar, ser sig själva i spegeln och bekänner:

”Jag är större än mitt förflutna!”

 

Vad händer när politiker skyr landets kristna identitet

Under påsken 2015 höll Storbritanniens Premiärminister David Cameron ett tal som betraktades i flera avseende som modigt och statsmannamässigt. Trots att Storbritannien har ett av Europas mest generösa mångkulturella samhällen vågade han hävda att hans nation bär en kristen identitet. Idag, med terrordådet i Manchester på näthinnan, inser vi ännu mer skärpan i hans ord: ”Därför har regeringen jag leder gjort några viktiga saker: Förutom att vi satsar tiotals miljoner pund på att reparera kyrkor och katedraler vill vi anta en lag som bekräftar rätten till bön vid möten i kommunfullmäktige. Vi är en nation som välkomnar alla religioner, men vi är fortfarande ett kristet land.”

Sverige däremot har blivit ett besynnerligt och ängsligt land

Organisationen World Values Survey granskar värderingar och åsikter världen över och har kommit till slutsatsen; Sverige är ett extremt land. I Sverige är det helt acceptabelt att kalla någon för rasist om man problematiserar invandringsvolymer. I den övriga världen är det vårt svenska förhållningssätt till själva diskussionen som uppfattas extremt. I Sverige är det ”all in” att kalla de som citerar forskningen som bekräftar att år 2030 består EU`s huvudstad Bryssel av en muslimsk majoritet och att det i Sverige finns 1 miljoner muslimer, för islamofober. I den övriga världen anser man att det är vår naiva inställning till utvecklingen som är den extrema.

Detta verkar svenska politiker ha glömt

Inom religionskunskapen lär man att Sverige blev ett kristet land under en 200 årig process från cirka år 800 och framåt. Detta är bland det största som har hänt i hela Sveriges historia.

Innan kristendomen kom till Sverige var landet uppbyggt av ätter och släktband. Varje människa sågs som medlem i en släkt och varje ätt var en egen stat som både anklagade, dömde och utfärdade straff. Kristendomens framväxt hjälpte vårt land att bygga ut ett nytt rättsväsende med nya lagar om alla människors lika värde. Även de ökända plundringstågen upphörde när vikingarna blev kristna. De kristna missionärernas heroiska insatser för att bekämpa den tidens blodshämnder och fejder kan inte överskattas.

När Sverige blev ett kristet land sökte man inte bara att införa rättvisa, utan också barmhärtighet och nåd. Förmildrande omständigheter i de gamla och primitiva släktstaterna hade tidigare inte varit aktuellt. Även synen på kvinnorna förändrades eftersom man i Sverige, innan kristendomen kom, hade förskjutit kvinnan till en mycket låg ställning. Före den kristna trons framväxt i Sverige predikade man i enlighet med hednatron att kvinnorna inte kom till paradiset, dit kom bara männen. De kristna missionärerna såg även till att möta trälarna med helt nytt värde vilket gjorde att många utsatta människor fick ett nytt hopp när de lyssnade till missionärernas evangelium.

Att svenska politiker är sekulariserade (det finns undantag) har vi förstått och i fråga om kristen historia och kristen kultur förväntar sig knappast det svenska folket längre några utspel från politiker i allmänhet. Men inte ens kristna politiker i Sverige kommer i närheten av Camerons ställningstagande. Det är tankeväckande. I Sverige är politikerna i det närmaste livrädda för att blanda tro och politik vilket har lett till en historielöshet som är påfallande hos människor ändå upp till mogen ålder.

Kristendomen påverkade vår människosyn och alla andra områden i livet, sättet att tala och umgås, kulturen, konsten, musiken, utbildningen och vetenskapen. En ateist som bor i Sverige är således dagligen omgiven och påverkad av det som den kristna tron åstadkommit i Sverige under århundraden. Den svenska historien påvisar att hållbara värderingar springer fram ur den kristna tron och att dessa är bra för samhället. Kristen tro är med andra ord bra för Sverige.

Det har den alltid varit.