I Sverige tänker och resonerar vi om väckelse och den kristna trons frammarsch utifrån våra egna traditioner. Men i den stora världen är den kristna trons uttryck (såsom man läser om den i Apostlagärningarna) det normala. De känner nämligen inte till någon annat. Vi i Sverige har blivit så vana och förtrogna med det onormala kyrkolivet att det onormala nu har blivit det normala. Och när det normala nu knackar på dörren, eftersom jorden aldrig har bevittnat en större världsomfattande väckelse än i nutid, så är risken att vi tror att det normala är onormalt. Låt mig ta synen på bön som ett av flera exempel.
I Sydkorea har de flesta församlingarna två bönenätter i veckan som komplement till de dagliga morgonbönemötena. De kristna församlingarna i Kina ber flera timmar per dag. Samma böneprioritet gäller i Argentina, Brasilien, Indonesien, Afrika.
I Sverige är kristenheten ofta mer upptagen med varna för karismatiska övertoner än att uppmärksamma oss på vad som kanske kan vara den största villfarelsen av alla och som har drabbat den kristna kyrkan hårt. Jag menar att denna villfarelse har tömt kyrkorna på bedjande människor och till och med reducerat den enskildes böneliv till att i bästa fall handla om några ytliga minuter. Villfarelsen har smugit sig på oss, så obemärkt, att vi inte har kunnat identifierat den. Dessutom är den svår att avslöja eftersom den initialt verkar vara både from och gudfruktig. Denna villfarelse har åstadkommit att sammanträden, processgrupper, kyrkkaffe, basarer, övningar har blivit viktigare än bönedagar och bönenätter.
I ett koncentrat lyder denna villfarelse så här: ”Gud styr allt och hans vilja sker alltid överallt. Det som sker, det sker oavsett – för allt är i Guds hand.”
Denna lära är inte en kristen lära. Det är fatalism. Denna villfarelse, som så finurligt och religiöst vältrar över allt ansvar på Guds vilja betygar på samma gång att framgång för Guds församling på jorden har ingenting med hans kyrka att göra, den har följaktligen bara med Gud att göra.
Konsekvensen av en sådan hållning blir naturligtvis att Guds vilja på jorden sker oavsett vad jag gör eller vill. Och varför ska då församlingen ägna dyrbar tid på knä om ändå ”ödet” till slut bestämmer?” I Sverige blir det därför viktigare för kristna hur gräsmattan ser ut, att följa TV serierna, planera semesterresor och shoppingturer än att använda timmar i bön för Sverige.
Att tiotusentals kristna i Sverige tror på denna villfarelse är tydligt då de allra flesta församlingarna för längesedan har lagt ner sina bönemöten. Det finns lysande exempel på motsatsen men tyvärr är dessa oftast undantagen som bekräftar regeln. De kyrkor som har kvar sitt bönemöte i veckan märker att denna samling är den minst besökta av alla. Jag vet att det försiggår bön i hemmen genom olika former. Och de är bra. Men böneprioriteringen i den stora världen, där den kristna tron verkligen växer, är av helt andra dimensioner än det vi kan se i den svenska kristenheten. Och min poäng är att visa på att det är vi som är de onormala och inte dem. Utifrån NT s uppfordrande studier om bön står detta påpekandet hyfsat klart.
Vår föräldrageneration trodde inte på denna villfarelse. Bönealtaret hade den viktigaste platsen. Min far missade sällan bönemötet på tisdagskvällarna. Tidigt fick jag följa med och ligga på knä jämte min egen far. Där bad vi i 90 minuter. På knä som 12, 13 åring fick jag lära mig att formulera mina böner till Gud. Det var en fantastisk skola. Jag fick lära mig, av generationen före mig att bön förändrar. Den fatalistiska villfarelsen bör vi nu ordentligt ta kontroll över, i våra egna liv och i våra församlingar. På nytt måste vi resa bönealtaret och byta ut den obibliska ”ödestron” . Låt oss därför göra det vi ser hända i den stora världen: Rensa ut surdegarna och transformera Guds vilja genom bön.
Just nu är många kyrkor involverade i den ”ekumeniska böneveckan.” Det kan bli en nystart för många församlingar i Sverige.
På gjensyn!
TommyDahlman 
Tack Tommy!
Det är så uppfriskande att läsa dina inlägg. jag blir berörd.
slutade tyvärr efter år av förbedjare att vara med på bönemöte i min församling då pastorn vi hade i en del år ville ha fika paus mitt i bönetimmen och jag blev kallad upprorisk för jag ville ha bön hela timmen o fikat efteråt. bönen har inte prioriterats i många församlingar dom sista 10 åren som jag upplever det. när jag som nyfrälst gick på bön var det två möten i veckan o bönebrus.
tyvärr har jag inte orkat tillbaks , men ber med kristna i cellgrupp och på facebook trådar.
tacksam för att läsa dina inlägg..
GVD och din familj
T Z
GillaGilla
AMEN!!!
GillaGilla
I takt med att den subjektiva försoningsläran vinner insteg, där mer handlar om att presentera evangeliet så tydligt som möjligt så läggs också mer av energin på framförandet än på bönen.
Dualismen är nedtonad i ett sådant synsätt. Därför ses bönen inte heller lika mycket som ett vapen i den andliga kampen. Bönen blir mer reflekterande och goda önskningar om välsignelse och vägledning. En dimension har tappats, och det beror i mångt och mycket på de teologiska utbildningarna där detta inte är i fokus på samma sätt. Pastorerna har helt enkelt inte lika mycket som förr lärt sig bönens väg.
GillaGillad av 1 person
Tack Tommy för det du delar här om bönens betydelse! Det är så mitt i prick beskrivet hur församlingarna i Sveriges idag behöver vända tillbaka till bönemötena…
Lite märkligt kan jag nog tycka att det egentligen är, hur så mycket annat fått uppta församlingarnas träffar och satsningar i stort.
När jag växte upp pratade man om hur den första kristna församlingen i apostlagärningarna levde efter de fyra b:na: Brödragemenskapen, Brödsbrytelsen, Bibeln och Bönerna. Och att följden blev den stora tillväxt som vi läser om.
Önskar dig Guds välsignelse över din nya blogg!
Birgit
GillaGilla
Finns bara ett ord att säga om det här. Amen!
GillaGilla
Reblogga detta på Slow train is coming och kommenterade:
Måtte dom här orden få fall i god jord.
GillaGilla
TACK TOMMY ATT DU STÅR UPP FRIMODIGT OCH RAKT! VI ÄR MÅNGA SOM GLÄDER OSS ÖVER ATT DU INTE BARA HÄNGER MED MOBBEN………
VAKNADE SJÄLV HÄROMNATTEN AV ATT JAG GRÄT. ORSAKEN VAR ATT JAG DRÖMDE ATT MAN INTE VILLE BE FÖR VÅRT LANDS SITUATION OCH ISRAEL…..
GillaGilla
Hörru herr Dahlman, man lika gärna ”be till en lyktstolpe” som till något som heter GUD. Men var och en blir salig på sin tro oavsett vad vi tycker.
GillaGilla
Tack Tommy! Jag är sannerligen inte den som söker vara lismande, men tack för ord som jag upplever kommer från ”den rätta vägen”.
Det är märkligt hur du lyft dig och växer, Tommy. Visserligen skrev du en del bra artiklar i ViD, men här har du skrivit en hel rad i följd. Det är med glädje jag konstaterar att du alltmer formats till det jag bett och hoppats på, en verklig Gudsman. Något som vi behöver alltfler av inför den här världsordningens avslutning.
MVH / Sefast Tronde
GillaGilla
Kan bara hålla med..glädjer mig så åt Tommys blogg och inlägg. Behövs profetröster idag starka röster ifrån Herren. Även Marcus Birro tycker jag vågar stå upp och vara ärlig.
GillaGilla
Hej Tommy
Jag kan bara hålla med om att bönens makt där människorna som ber på sina knän i timmar, inte är det vanligast förekommenade idag.
Du skrev en sak som jag funderade lite över:
”I ett koncentrat lyder denna villfarelse så här: ”Gud styr allt och hans vilja sker alltid överallt. Det som sker, det sker oavsett – för allt är i Guds hand.”
Ser vi till Guds frälsningsplan så är Gud den allsmäktige för Jesus sa ”mig är given all makt i himmelen och på jorden”. Ser vi till Hans vilja så är det att vi människor ska komma till tro på Honom. Regnet faller över både rättfärdiga och orättfärdiga. Ser vi på det som skedde på Golgata så är det fullbordat och då är ALLT i Guds hand. De onda krafterna är redan besegrad.
Kontentan av detta är att tro Guds Ord som predikas och därefter göra som syndarna gjorde då Petrus talade på pingstdagen:
”Gören bättring, och låten alla döpa eder i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse; då skolen I såsom gåva undfå den helige Ande. Ty eder gäller löftet och edra barn, jämväl alla dem som äro i fjärran, så många som Herren, vår Gud, kallar.” (Apg. 2:38-39)
Detta bibelställe saknas bland kyrkor och samfund idag, eftersom de inte är beredda fullt ut att i ord och gärning böja sina knän för Jesu namn. Prova detta bibelställe och du kommer få alla i mot dig.
Frid
lärjungen
GillaGilla
Tänker att några förhållanden ställer till det rörande exempelvis pingstförsamlingars böneliv om man jämför med före 1960. Antalet verksamheter har troligtvis blivit för många, synen på vad biblisk väckelse är har nog tonats ner, medlemmars privata problem har måhända fått för stor plats. Alltså, om det inte finns en väckelsespets i den gemensamma bönen i en församling, utan att det mer handlar om organisation och medlemmars välmåga – då känns varken bönen som ett innerligt bultande på Guds hjärta eller som en tuff kamp mot ondskans andemakter.
Sigvard Svärd
GillaGilla
Att Guds vilja sker på jorden oavsett vad människan gör är inte fatalism, att människors frälsning inte hänger på församlingens prestation utan helt och hållet på att Gud frälser är inte heller fatalism. Guds vilja sker oavsett, har Gud sagt något så blir det så oavsett vad vi gör. Han är inte beroende av oss. Ingen människa går förlorad om jag skulle vara tyst, utan Gud når ut till alla på ett eller annat sätt. Församlingen frälser nämligen ingen, utan evangeliet gör, och Guds ord är inte beroende av att en troende behöver vara den som predikar det. Paulus säger att det fanns de som predikade Kristus utav självambition men han tackade Gud ändå för att evangeliet gick ut. Även om en maskerad satanist skulle predika det så frälser det!
Däremot att vi inte skulle behöva be utan oavsett vad vi ber om så sker Guds vilja o.s.v. som att Gud inte skulle lyssna till våra böner är fatalism, som att allt, varje gärning vi gör skulle vara förutbestämd och att vi inte behöver engagera oss, varje god och ond gärning. Det hela slutar i att om jag syndar är det ju ”Guds vilja” för han har förutbestämt det. Vilket är en bedräglig lära! Vad är det för slags kärlek? Gud HÖR BÖN och svarar när hans folk drar sig nära honom! Han vill att vi kommer till honom och han förändrar situationer när vi ber och i slutändan handlar det nog om att glädjen och tacksamheten i Honom blir större! Men hans vilja sker trots vår synd och när vi går åt andra hållet! Fatalismen gör oss ansvarslösa inför synden vilket är bedrägligt!
Gud sa åt Jona att gå och predika omvändelse till Nineve, men Jona vägrade och flydde pga att han visste att Gud är god och skulle visa Nineve nåd om dom omvände sig. Nineve var ärkefienden och Jona ville hellre se dem döda. Därmed flydde han. Men Gud såg till att Jona kom till Nineve i vilket fall som helst, trots Jonas ovilja. Varpå Jona börjar sura och blir arg på Gud när Nineve omvänder sig. Han skriker att detta var vad han fruktade och ville nu att Gud skulle slå honom död! Men Gud hade tålamod med Jona och var mycket pedagogisk med honom. Trots Jonas ovilja blev det som Gud hade bestämt, och i samma veva arbetade Gud också på Jonas hjärta. Något som utmärker Jona, en Guds profet, var att han var hela tiden ärlig och försökte inte dölja vad han kände i sitt hjärta. Han ställde sig inte och hurrade och tackade Gud för att Nineve blev frälsta och han fått 120 000 nya syskon i Herren, då hade han ju varit en lögnare både inför Herren och sig själv, det hade varit ett falskt lov, utan han var ärlig inför Gud, som han ändå inte kunnat dölja något för! Guds vilja skedde oavsett Jonas ovilja, det såg Gud till! Gud är nämligen så stor att han även vände det till sin fördel så att det hela tjänade hans vilja i slutändan! Så Guds vilja sker oavsett i slutändan, det betyder inte alltid att vi däremot gör vad som är Guds vilja och att vi skulle vara ansvarslösa med vad vi gör, vi är däremot ansvarsfria!
Och det blir som Gud vill även när vi springer andra hållet! Däremot är vi kallade till att sprida evangeliet och inte till inaktivitet! Vi är kallade till att så Guds ord, men resultatet ansvarar Gud för! Förkunna och försvara evangeliet, oavsett resultat, är vad vi bör göra! Vi endast sår, men Gud är den som ger tillväxt!
Bönen är inte menad att förändra saker utan snarare till för att dra oss närmare Herren och hans gemenskap, och i hans gemenskap förändras saker. Sen hör han också bön för att han är en god fader, däremot vet vi nog inte själva alla gånger vad vi bör be om, men Herren har ALLTID koll på läget! Våra gärningar är inte förutbestämda, men Guds vilja sker i slutändan trots vad vi gör och vad vi inte gör, för han är inte beroende av att vi gör rätt, HAN ÄR GUD! Han formar hjärtan, han bereder en väg! När han såg att David vände sitt hjärta ifrån honom och började förlita sig på sin egen styrka, då lät Gud Satan uppvigla David till synd, vilket resulterade i att David omvände sig! Visst hade David ett val, men Gud kände Davids hjärta och lät Davids synd bli honom till insikt och rop på förlåtelse!
Om vi drar oss nära Herren, leder det till välsignelse om vi går andra hållet blir det till fall, självklart påverkar bön och gemenskap med Herren våra liv just nu! Om vi ber för nationen går det nationen väl till exempel, men det innebär inte att nationen vänder sig till Gud för att vi kanske ber men om det går nationen väl går det också många gånger Guds folk väl. Om Hans kärlek bor i våra hjärtan blir vi inte inaktiva, den driver oss till handling och bön!
Problemet med oss i väst är våran välfärd och inte fatalism, problemet är att vi prioriterar annat högre än Gud. Välfärden har stigit oss åt huvudet och vi har blivit ”feta” och har vår glädje i mycket annat istället för Gud och inser inte värdet i honom. I andra länder där förföljelse råder och man inte har våran ”lyx” värderar man Gud på ett helt annat sätt, han är det dyrbaraste man har, då allt annat förlorar värdet i jämförelse! Man måste förlita sig på honom på ett helt annat sätt! Därmed breder också evangeliet ut sig på ett helt annat sätt! Välfärd gör oss lata och fet!
Förföljelse var även det som spred ut apostlarna och med dem evangeliet! I förföljelse klarar man inte av det om man inte drar nära Gud, vilket också leder till större glädje i Honom! Det är inte frågan om disciplin utan om kärleken till och behovet av Herren som driver folk till att söka honom, något vi tappar när vi lever i överflöd!
Hela historien vittnar om det, under förföljelsen sprider sig evangeliet som starkast, det får motsatt effekt till vad förföljarna vill. Med evangeliet kommer sedan välfärden och några generationer in i välfärden glömmer folket Gud och faller bort ifrån honom! Detta ser vi ju också ständigt i Bibeln och Israels historia, det var framför allt under lidandet och svåra situationer de drog sig nära Herren. Men under välfärdstider gick det sällan bra för folket, utan de började då vända sig till avgudar! Vad får oss att tro att vi är annorlunda eller förmer än dem?
När Guds folk blir inaktiva och börjar söka sig till andra håll så kanske det är så att Gud låter lidande och förföljelse drabba oss, vilket sporrar oss att söka honom och dra oss närmare honom åter igen så att vi hamnar på rätt väg, för då kommer vi åter ihåg vad som faktiskt är värdefullt, då ser vi oftast honom och vem han är så mycket klarare!
Gud styr händelsernas förlopp, han har all makt och håller allt i sin hand! Hans vilja sker oavsett, men det betyder inte att det inte skulle spela någon roll vad församlingen gör! Däremot om församlingen blir inaktiv och slö kommer Gud på ett eller annat sätt se till att väcka den eller resa upp nya arbetare! Var så säker! Men om vi söker honom i alla lägen, så väl som överflöd och i behov, kanske det hela går mer smärtfritt och smidigare till! Oavsett kommer hans vilja ske var så säker!
Jag skulle vilja påstå att när vi inte som församling ber, så är det för att vi har tappat blicken på honom, och kanske börjat ha vår glädje i något annat än honom! För när vi har vår glädje i honom kommer både bön och aktivitet helt naturligt, utan att man ens kanske tänker på det! Att ha sin glädje i Herren är en nyckel när det kommer till sådant! Men istället för att peka på honom börjar vi istället peka på vad vi borde göra, och då slutar det hela nästan i gärningslära. Har vi glädjen i honom löser sig oftast resten.
Och vi glömmer väldigt ofta att helande, människors frälsning, och resultat kanske inte är vad Jesus menar med frukt. Utan frukten är något annat, som kommer inifrån och börjar i hjärtat! Vi drar väldigt ofta dock slutsatsen att frukt måste vara synliga resultat, när frukten egentligen är av annan natur och kanske är drivfjädern bakom allt!
Vi glömmer att goda gärningar kan man göra av själviska motiv och då är dom kanske inte alltid så goda som man tror utan frukten är då egentligen röten, men har ett sken av att vara god.
Fatalism är inte problemet, snarare vad vi har vår glädje i. Det är problemet och vi lider nog alla av att vi börjat bli ”feta” och har vår glädje i fel sak. Ett barn som har en fruktansvärt stor glädje i fotboll eller en ny leksak, till exempel, honom behöver man aldrig säga till att han ska ut och spela eller leka med sin nya leksak, det sköter sig själv, just pga att han har sin glädje i det!
Vårt problem är att vi har tappat blicken ifrån honom vi bör ha vår glädje i, vi har glädjen i fel sak! Att glädjas i Herren är min styrka står det skrivet! Och när det kommer ner till det hela är det väldigt enkelt, glädjer vi oss i Herren sköter sig bönelivet och tacksägelsen av sig själv, församlingen får då plötsligt liv, vi har kommit bort från enkelheten och försöker hitta glädjen i det vi gör, vad vi äger, eller till och med vår tjänst eller kallelse, istället för att ha glädjen i HONOM. Har vi det fungerar det kristna livet som att det är tänkt, då behöver man inte påpeka att församlingen ska be, för då driver glädjen dem till att göra det!
I länder där förföljelse råder, brukar lustigt nog också glädjen i Herren vara mycket större!
GillaGilla
Ja detta stämmer mycket bra Tommy. Därför bl a bröt vi oss ut några st från min gamla församling och startade en egen församling med många afrikaner som vet vad det innebär att be. Vi har bönekväll varje fredagskväll när andra sitter hemma framför tv:n och har fredagsmys. Vi har det hellre tillsammans med Jesus i kyrkan och härlig gemenskap med sina syskon i herren. En gång i månaden har vi bönenatt då vi håller på så länge helige ande vill vi ska det. Ett möte är aldrig det andra likt när helige ande får styra Amen. Jag är så tacksam för att få vara del av denna församling och varit med från starten snart 1år.
GillaGilla