ÖPPET BREV TILL SVENSK MEDIA
En journalist jobb är att avslöja, inte att ljuga
En hel del av journalistiken handlar om att presentera exempel och att fråga utvalda personer om det eventuella scoop som journalisten fått vittring på. Ingen påstår att det ger hela sanningen, men att enskilda berättelser kan vara en del av ett mönster är självklart. Men det är tragikomiskt att avslöja en journalist som är kritikresistent – ja ni hör själva hur motstridig det låter. Självklart kan inte jag/vi bedöma hela den svenska journalistkåren, men så många har vi träffat att vi vet när vi möter en reporter som hellre riktar taggarna mot oss än lära och försöka göra ett bättre jobb.
Först några frågor, sedan återkommer vi till texten:
-Varför vinklar journalister så mycket?
-Varför driver journalister så ofta sin egen agenda?
-Varför saknas objektiviteten, och så lite rapporterande?
Vi förstår att journalisten vinklar och på sätt önskar få ett angreppsätt för att bäst berätta en historia. Men i vilken ände börjar den? Är det journalistens åsikter som skall styra rapporteringen, eller är det helhetsbilden? Låt oss vara tydligapå den här punkten; DFM lever i en öppen demokrati, och har en ideell organisation där alla kontrollmedel som lagen kräver praktiseras. För oss har det varit illavarslande att notera att ingen journalist har riktat någon fråga om vår demokrati då vi har visat fram vår parlamentariska organisationsplan, där ibland tolv styrelseledamöter.
Varje organisation och varje ledare för en organisation lever med ett pedagogiskt dilemma då enskilda människor träder fram i offentligheten för att, inte bara kritisera men för att skada oss. Om vi skulle välja en väg som går ut på att bemöta dessa enskilda människor skulle vi riskera att röja den kunskap vi har om dessa individers bakgrund, familjesituation, deras ekonomi och deras psykiska ohälsa. Det i sin tur skulle riskera vår tystnadsplikt och vi skulle till och med kliva över gränsen för vad svensk förtalslag tillåter.
Hur märker vi då om journalistiken är sund eller inte? Om vi märker att journalisten uttalar sig tvärsäkert fastän verkligheten med gråzoner tränger sig på kan man inte ana annat än oro. Journalismen vill gärna poängtera att den önskar motverka sekterism, men om journalisten samtidigt bedömer någonting enbart med svart/vit modellen och helst av allt väljer ut de fakta (historiebeskrivningar) som passar journalistens vinkel är han eller hon på väg att tappa ett centralt fokus. En journalistik som skriver nyanserat, får med hela historien och behandlar ämnen på djupet får med nödvändighet en smalare, och mer intellektuell publik. Men en seriös journalism bör välja den vägen, för samvetets skull. För att behålla trovärdigheten är det av betydelse att en journalistinte utser perifera men kittlande ämnen på bekostnad av att göra det viktiga lättillgängligt för läsarna.
Vi förstår att det inom journalistiken finns ett spel mellan att ge publiken det den vill ha i form av heta nyheter, menjournalisten behöver ställa sig frågan om var gränsen går till cynism. Om inte, medielogiken, som omfattar ideal, format, rutiner och arbetsprocesser omringar ett nyhetsarbete drabbar snart ”drevet” oskyldiga människor. När det så kallade ”drevskallet” går är det uppenbart att det händer någonting inom journalistkåren, som om det vore ett slags naturfenomen. Ungefär som att fälla en tolvtaggare.
Känslor av berusning, spänning och målinriktning kan väckas inom alla yrkeskårer, så ock på tidningsredaktionerna. Varför inte citera Göran Rosenberg; ”Att få känna klungans makt och ryckets rus”. Journalistkåren i Sverige har skrämmande exempel på vad ”nyhetsrapportering” som kretsar alltmer kring en privatperson kan leda till. När drevet gick och media jagade teaterchefen i Stockholm, Benny Fredriksson som ett villebråd slutade det med att han tog sitt liv 17 mars 2018 – han blev 58 år. Makan Anne Sofie von Otter har öppenhjärtigt berättat i flera medier att den så kallade ”granskningen” som beskrev hennes make som en despotisk och diktatorisk ledare fick honom att inte orka leva längre. Samma dygn som de tillsammans skulle åka hem till Sverige – från Australien – begick han självmord.
Vid en kritisk tidpunkt slår bevakningen över, sakfrågan överges. Det är då journalisten ringer gamla föräldrar, tidigare partners, ja till och med barnen, för att hitta stoff till porträttet av en människa som alltmer antagit drag av Beelsebul. Vi har inte hela ljuset, men vår bedömning är att journalismen i Sverige ofta lever farlig nära vad en hederlig gräns tillåter.
Tommy Dahlman
Marknadschef och predikant DFM
TommyDahlman 